Peter Swedenmarks utspel om Stornorrland är ytterligare ett i
raden av surriga inlägg om regionfrågan.
Storregioner har, precis som storkommuner, alltid väckt
känslor. Det är inte så konstigt eftersom kommuner och regioner/landsting dominerar
vår gemensamma välfärd. Små, självstyrande lokala organ med stort ekonomiskt
ansvar är en nyckel till de framgångsrika välfärdsdemokratierna i Norden.
Visste ni att hela ökningen av offentlig sektor sedan andra
världskriget har skett inom kommuner och regioner/landsting?
I den här frågan finns det, lite förenklat, två skolor. En
som, liksom Peter, menar att lokalt inflytande är bra – så länge man inte ser
en chans att tjäna en spänn på storskalighet. En annan skola menar att större
regioner blir ineffektiva mammutorganisationer som förutom sämre demokrati
urholkar möjligheterna att upprätthålla välfärd och service.
Problemet med den första skolan är den saknar faktabaserade
argument.
Det är därför lättare att ägna sig åt att stämpla de som
vill behålla Jämtland Härjedalen som ”töntiga”, ”konservativa själar” som vill
”sjunga Jämtlandssången och snyftande falla i varandras offerkoftor”.
Det är fördomar man får räkna med i kommentatorsfälten på nätet,
men borde inte höra hemma på ledarsidan i en seriös tidning.
På sikt
är en storregion en usel affär för jämtar och härjedalingar. Det finns färska exempel
från våra grannländer Norge och Danmark där administrativa kostnader skenat i
väg efter olika reformer för storskalighet i välfärden. Våra egna svenska
erfarenheter av kommunreformen 1969-1974 faller in i samma mönster.
Har någon
i civilminister Ardalan Shekarabis närhet läst den avhandling som sedan två år tillbaka ger en beskrivning av denna regeringsledda tvångsreform? Det är en
historia om överkörda lokala opinioner, till priset av slöseri med resurser och
minskad demokratisk insyn.
Undra
på att de stora kommunerna snart blev ledande i att hantera byråkratisk
otymplighet genom att jaga marknadsinspirerade lösningar.
Det
är obegripligt att någon utifrån denna kunskap skulle vilja göra det svenska
välfärdssamhället ytterligare en björntjänst av samma slag.
En annan märklig sak är det argument som Peter faktiskt
presenterar: ”Ok, låt
oss snacka region, hur mycket pengar kan staten skjuta till?”
Det
är som att dra in skollunchen och börja förhandla om hur många chokladkex
barnen borde få i stället.
Däremot
är det välgörande att återupprepa socialreformatorn Gustav Möllers ord: Varje
skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga.
Det
var knappast menat som en maning till snabba beslut och ryggdunkar på
partikamrater, utan borde stämma till eftertanke.