tisdag 19 maj 2015

Spola storregionen





”Storregionen” är den svenska hälso- och sjukvårdens hela Renat. Själva ordet har, till att börja med, en liknande effekt på förmågan att tänka klart.

För en tid sedan väckte regeringen denna beprövat dåliga idé till liv igen. Vi har hört det förr: man tar den där delen av Sverige som brukar skäras över en kam som ”Norrland” och klumpar ihop den till en ”storregion”. Skälen är lika vaga som förut, resonemangen en outtömlig källa till floskler och myndighetsarrogans.

Man kan glädja sig åt att företrädare för Region Jämtland Härjedalen denna gång verkar kritiska och ifrågasättande.

Andra klarar inte av att hantera ordet. Två gånger på två veckor har samma reporter (Magnus Jarefors, Östersundsposten) låtit samma statsvetare (Thomas Widenstjerna, Mittuniverstitetet) ifrågasätta om det finns ”reala möjligheter att klara ekonomin” och om inte landstingen ”är för små”. Båda gånger har det gjorts med hänvisning till att endast 1 av 21 landsting/regioner klarar överskott i sin ekonomi.

Det är ungefär som om en doktor skulle säga till en svårt sjuk patient att det kanske inte finns ”reala möjligheter” att bli frisk med tanke på att hans dagliga intag av alkoholhaltiga drycker ”är för små”.

Varför är nu detta så halsbrytande? Jo, det enda landstinget med överskott är Gävleborg. Det ligger i Norrland och har den traditionella, lilla storleken. Befolkningsstrukturen är snarast mer betungande där än här.

Om man går ytterligare ett år tillbaka i tiden så var det Gotland, den allra minsta regionen, som var bäst i klassen (överskott i förhållande till kostnader).

Och hur kan det synas undgå reportern och statsvetaren, två gånger om, att storregionivrarnas förebilder, Västra Götaland och Skåne, ingår i de som brottas med återkommande underskott?

Detta är förstås ett sammansatt läge, kan man invända, där statistik på tunt underlag inte säger så mycket. Korrekt. Men ett logiskt felslut blir knappast mindre fel för att det görs på lösa grunder.

Erfarenheterna från grannländerna, svensk historia och prisbelönt internationell forskning är påfallande samstämmiga i denna fråga: en omfattande välfärd behöver beprövade institutioner i liten skala för att upprätthålla legitimitet, finansiering och effektiva funktioner.

En doktor skulle sagt att det finns evidens på att storregionen gör mer skada än nytta. Precis som en hela Renat om dagen.

Vad är en offerkofta?



Av med offerkoftan och på med självkänslan. Det var ett genomgående budskap på Heimbygdas rådslag för regionen i mitten av mars. Hundra engagerade regionmedborgare möttes i en hälsosamt positiv anda. Heja!

Samtidigt kan jag i mitt stilla sinne fundera över vad budskapet betyder.

Hemma vid middagsbordet fick jag samma kväll försöka förklara ordet ”offerkofta” för mina barn. En del menar att det beskriver en hållning som går ut på att skylla på andra.

Men det är inget smickrande ord, och då tycker jag det blir orättvist.

För hur man vänder och vrider på saken är det inte jämtars och härjedalingars fel att medierna är Stockholmsfixerade. Det är heller inte vårt fel att byråkrater och ministrar ivrar för myndighetscentralisering och storregioner. Urbaniseringen i världen? Kom igen!

En offerkofta tar man på sig, sa jag till barnen, när man ständigt säger att det är upp till någon annan.

Man må tycka att Expressen eller Sveriges Radio eller Sveriges Television har en storstadsnorm, men det är först när man kräver att redaktionerna ska skärpa sig som offerkoftan åker på.
Man må framhålla de bisarra och tragiska konsekvenserna av övertron på administrativ storskalighet, men utan offerkofta går det knappast att göra anspråk på att en karriärist i huvudstaden ska förstå.
Man må konstatera att det medför utmaningar när befolkningen minskar, men varje gång vi säger att vi behöver inflyttning gör vi det insvepta i våra offerkoftor.

Att ”ta av sig offerkoftan” är därför en mycket stor förpliktelse för medier, politiker och samhällsaktörer.

För lokaltidningen, till exempel, skulle det innebära att man gör en del annorlunda val nästa gång en kvällstidningsjournalist skriver något om Östersund som inte kan uppfattas som odelat beröm. Man skulle då behöva hålla huvudet kallt och uppmärksamheten fästad på det egna verksamhetsområdet. Glöm då klickbeten osande av kränkt rättvisa, följda av en storsatsning på inslag, reportage och redaktionsutbyte med destination … Stockholm!
Att ta av sig offerkoftan skulle innebära att nästa gång sommarpratarna domineras av Södermalm så måste Jämtlands och Härjedalens opinionsbildare avhålla sig från att mästra programansvariga i Radiohuset på Gärdet. I stället skulle de behöva driva en seriös politisk diskussion med krav på återlokalisering av licenspengarna. Åland, som med 30 000 invånare har egen public service med en timme tv och 16-17 timmar radio sju dagar i veckan, ger en vink om vad det skulle kunna räcka till.

Framför allt: Att ta av sig offerkoftan skulle innebära – och här begriper nog var och en vilken utmaning vi står inför – att släppa vår sjukliga fixering vid inflyttare. I stället skulle vi behöva fokusera på sådant som verkligen gör skillnad för vår utveckling, det vill säga frågor om hur väl vi kommunicerar, inte bara med vår omvärld, utan kanske framför allt med varandra.

Det skulle innebära att vi slutar upp med att flyga regionens byråkrater för att äta snittar på en krog i Gamla Stan. Det skulle innebära att vi börjar använda våra regionala utvecklingsresurser på hemmaplan.

Det är upp till oss och ingen annan. Det är förstås sant.

Men är detta vad som menas med offerkoftan? Och är vi i så fall redo att klä av oss?