Den
politiska majoriteten frontalkrockade med ett levande samhällsengagemang. Beslutsfattarna
hade slagit dövörat till och bestämt sig för att slå ihop fyra
Norrlandsregioner till ett Stornorrland. Själv, och alla jag kände med en
uppfattning, tyckte förslaget var ogenomtänkt och dåligt.
Känslan
var vanmakt. Vi motståndare – som började träffas i ett litet sällskap – hade visserligen
ett ess i rockärmen: folkinitiativ. Men 10 000 stödförklaringar, som är det
nödvändiga antalet för att tvinga fram en folkomröstning i region Jämtland
Härjedalen, snyter man inte ur näsan direkt. Tiden var kanske heller inte
mogen. Frågan var ny i det allmänna medvetandet.
För att väcka uppmärksamhet drog vi under våren 2016 igång en webbaserad namninsamling, Stoppa Stornorrland. Underskrifterna skulle, visste vi mycket väl, vara omöjliga att tillgodoräkna i ett folkinitiativ, men vi bad även om mejladress och telefonnummer. Efter ett par månader hade vi fått en databas med några tusen motståndare till Stornorrland.
Till
sommaren hade tillflödet avstannat. Då ändrade engagemanget karaktär. Nu var
frågan inte längre om Stoppa Stornorrland,
utan om det sakligt neutrala Folkinitiativet
Rösta om Stornorrland. För att urskilja oss från det direkta motståndet upprättade
vi en ny struktur. Den bestod av en kampanjledning och bakom oss ett fyrtiotal föreningar,
partier och företag, som försåg oss med en särskild kassa (150 000 kronor). Vi
bjöd in alla som ville ställa sig bakom och hjälpa till efter förmåga. Särskilt
välkomnade och bearbetade vi sådana som var positiva till Stornorrland. Vi
hoppades att det bland dem fanns sådana som insåg det demokratiska problemet
med den usla folkliga förankringen. Tyvärr nappade ingen av dessa.
Trots
att vi hade sex månader på oss att samla ihop 10 000 underskrifter för ett
giltigt folkinitiativ satte vi ett betydligt ambitiösare mål. Med den breda
backningen av villiga insamlare och tillgång till databasen, skulle vi vara
klara och ha lämnat in folkinitiativet inom tre veckor.
Väl
optimistiskt, tyckte många, men det visade sig tvärtom att vi var defensiva. Vi
hade kunnat lämna in över 10 000 namn redan efter två septemberveckor. När de
tre veckorna var till ända hade vi 20 740 namn – och ännu vällde det in hundratals
nya stödförklaringar varje dag.
Det
är svårt att beskriva gensvaret. En lördag tog det mig två timmar och 150
underskrifter att gå knappt hundra meter längs Prästgatan i Östersund. Då hade
jag hunnit fram till ett fik, frusen och kaffesugen, men det skulle dröja ytterligare
en halvtimme och 50 underskrifter innan jag fick en lucka i flödet för att
kunna fly fältet. I kaffekön blev jag överfallen av ytterligare tre
undertecknare. En av dem gick på eget initiativ runt bland sina vänner och
bekanta bland borden för att samla fler.
Hur
uppstod detta engagemang?
Det finns alltför många faktorer. En redogörelse vore en avhandling, till stor del om politiska misstag.
Från
folkinitiativets horisont tror jag att den stora utmaningen är att ta steget ur
de trygga banorna bland redan invigda för att engagera. Det är lätt att sitta i ett kotteri med likasinnade och
snacka om vad politiker borde göra och medier borde skriva, men i frånvaro av
någon besynnerlig auktoritet över auktoriteter stannar allt där. Vår första
lycka i gruppen bakom motståndet till Stornorrland var att det fanns en vilja
att bullra och blixtra så att det hördes och märktes utanför vår egen krets, i
syfte att väcka medborgarna.
Det
viktiga med webbuppropet Stoppa Stornorrland
var därför inte att vi samlade si och så många namn, utan att vi gjorde fler
medvetna om frågan. På samma sätt var steget till att planera Folkinitiativet Rösta om Stornorrland något
som kom att direkt engagera ett stort antal jämtar och härjedalingar, men framför
allt att få ett ännu större antal att förstå reformens betydelse, och ställa
sig frågan om de verkligen önskade att saken skulle avgöras över deras huvuden.
Det
finns de som tycker att det är särskilt imponerande att Folkinitiativet Rösta om Stornorrland på så kort tid lyckades få så
många att skriva under, trots att det
krävdes fysiska namnunderskrifter. De tycks mena att det hade varit enklare att
samla namn digitalt.
Jag
tror att de misstar sig. Bakom varje namnunderskrift stod någon form av politiskt
samtal och övervägande – i genomsnitt 40 stycken i timmen varje dygn under tre
veckors tid. Själv ledsagade jag 500–1000 sådana överväganden. Många var sådana
att de förutsatte ett möte öga mot öga.
En
antisocial reflex hos oss människor, uppenbar i sociala medier, är att söka oss
till spegelbilderna av våra egna åsikter och undvika de främmande. Ett bra
folkinitiativ bygger på en sann social motverkan, där vi vänder oss till alla i
en process där själva meningen är att folk tycker olika utifrån skilda
erfarenheter.
Slutpunkten
för processen är folkomröstningen. I vårt fall nådde vi aldrig dit. Motståndet
i vår region och andra delar av landet fick regeringen att, på senhösten samma
år, begrava Stornorrland och regionreformen.
Så
kan det också gå när samhällsmedborgare engagerar.
Givetvis
är inte ens det mest glödande engagemanget i en fråga en borgen för att man får
som man vill, oavsett om man är minister eller insändarskribent. Men till den
som beklagar sin vanmakt är folkmakt ett riktigt bra och rättvist alternativ.