lördag 28 januari 2017

Erövringar inom egna gränser

I dag länkar jag till en artikel i forskningstidsskriften Scandia som jag publicerade för något år sedan, som då inte var tillgänglig på webben, men är det i dag. Den handlar om myter om rötterna till svensk neutralitetspolitik. Faktiskt är de ganska lätta att konstatera för den som gräver lite. Desto svårare är de att ta kål på.

http://journals.lub.lu.se/ojs/index.php/scandia/article/view/15861/14347

fredag 20 januari 2017

Trump, trumpigare, trumpigast


Kolumner och bloggar fylls av namnet Trump och dess avledningar. Ingen fråga lockar fram så många självutnämnda experter som denna.
Nu är det min tur.

Under 2016 var jag engagerad i en fråga så långt från Vita Huset man kan komma. Jag talar om det lokala folkinitiativet för en folkomröstning om Stornorrland.
Men inte ens när man slåss för lokal demokrati slipper man Donald Trump. Att folkomröstningsvännerna agerade i ”Trumps anda” var ett vapen som storregionförespråkaren och fullmäktigeordföranden Margareta Winberg (S) tillgrep på sin Facebooksida, under de sista desperata dagarna före kapitulationen.

Populisterna hämtar sin näring ur sådana bilder. Det har varit deras stora lycka att alla verkar så eniga i sin övertygelse om att Hillary Clinton tillhör det civiliserade etablissemanget och att Trump är dess vildvuxna antites.
Det är en felaktig bild. I själva verket är Trump en karikatyr av Clinton. 

Problemet för Clinton och många av vår tids politiker är att massorna inte alltid vill samma sak som de vill. Därför använder de en hal och överslätande retorik. De säger ”vi” i stället för ”jag”. De säger ”vi behöver en rörelse för” när de menar ”jag tycker att”, etc. Allt för att frammana illusionen av likhetstecken mellan den egna åsikten och massorna.
Trump däremot, sätter ogenerat likhetstecken mellan sin åsikt och massornas. Han skäms inte för det. Det är skillnaden.
På samma sätt kan man konstatera att Clinton och vår tids politiker agerat ytterst valhänt i förhållande till klimathotet. Trump å andra sidan gör det till en dygd att strunta i frågan helt och hållet. 
 
Winbergs kommentar syftade på ett annat klimat, debattklimatet. På ytan ser det ju verkligen ut som om Trump använder ett helt väsensskilt och aggressivare språk än Clinton eller Obama och hans företrädare.
Men aggressiv retorik kan ses ur fler vinklar än en.   
Vår tids ledande politiker i USA har fört en exceptionellt aggressiv säkerhetspolitik, med drönarattacker, rättslöshet i Guantanamo och bombningar av stater till anarki – allt under paroller om säkerhet, fred och frihet.
Det har varit förgrovning av språket medelst försköning. Begrepp med en civil klang, som terrorister, brottslingar, krig, hot, rätt, skydd, upprättelse, straff, med mera, får tjäna till att avhumanisera. 

Trump ägnar sig inte åt sådana omskrivningar. Han säger i klarspråk det som redan blivit etablerat hos de etablerade, men utan skam i kroppen.
Där de etablerades vackra fraser klingar allt falskare och oförenliga, öser Trump ur en outsinlig källa av uppenbara lögner och självmotsägelser.

Ibland kommer förslag om att populister borde bemötas med sina egna vapen. Hur skulle det se ut? Karikatyrer av karikatyrer?
Själv går jag runt med en naiv tro på styrkan i ödmjukhet, ärlighet och ömsesidig förståelse.

Vi behöver en rörelse för ärlighet och förståelse, som Clinton skulle ha sagt.

På trumpska: Ödmjukhet är min bästa egenskap. Jag är väldigt, väldigt ömsesidig.