I dag länkar jag till en artikel i forskningstidsskriften Scandia som jag publicerade för något år sedan, som då inte var tillgänglig på webben, men är det i dag. Den handlar om myter om rötterna till svensk neutralitetspolitik. Faktiskt är de ganska lätta att konstatera för den som gräver lite. Desto svårare är de att ta kål på.
http://journals.lub.lu.se/ojs/index.php/scandia/article/view/15861/14347
Videobloggen började vårvintern 2011 i frustration över det pedagogiska tomrummet runt förslaget om att bilda region Mittsverige. Med tiden har jag skippat videon och från januari 2017 tänker jag försöka använda utrymmet för att posta inlägg och länkar i fria ämnen.
lördag 28 januari 2017
fredag 20 januari 2017
Trump, trumpigare, trumpigast
Kolumner och bloggar fylls av namnet Trump och dess
avledningar. Ingen fråga lockar fram så många självutnämnda experter som denna.
Nu är det min tur.
Under 2016 var jag engagerad i en fråga så långt från Vita
Huset man kan komma. Jag talar om det lokala folkinitiativet för en
folkomröstning om Stornorrland.
Men inte ens när man slåss för lokal demokrati slipper man Donald
Trump. Att folkomröstningsvännerna agerade i ”Trumps anda” var ett vapen som
storregionförespråkaren och fullmäktigeordföranden Margareta Winberg (S) tillgrep
på sin Facebooksida, under de sista desperata dagarna före kapitulationen.
Populisterna hämtar sin näring ur sådana bilder. Det har
varit deras stora lycka att alla verkar så eniga i sin övertygelse om att
Hillary Clinton tillhör det civiliserade etablissemanget och att Trump är dess
vildvuxna antites.
Det är en felaktig bild. I själva verket är Trump en
karikatyr av Clinton.
Problemet
för Clinton och många av vår tids politiker är att massorna inte alltid vill
samma sak som de vill. Därför använder de en hal och överslätande retorik. De
säger ”vi” i stället för ”jag”. De säger ”vi behöver en rörelse för” när de
menar ”jag tycker att”, etc. Allt för att frammana illusionen av likhetstecken
mellan den egna åsikten och massorna.
Trump
däremot, sätter ogenerat likhetstecken mellan sin åsikt och massornas. Han
skäms inte för det. Det är skillnaden.
På
samma sätt kan man konstatera att Clinton och vår tids politiker agerat ytterst
valhänt i förhållande till klimathotet. Trump å andra sidan gör det till en
dygd att strunta i frågan helt och hållet.
Winbergs
kommentar syftade på ett annat klimat, debattklimatet. På ytan ser det ju
verkligen ut som om Trump använder ett helt väsensskilt och aggressivare språk
än Clinton eller Obama och hans företrädare.
Men aggressiv
retorik kan ses ur fler vinklar än en.
Vår
tids ledande politiker i USA har fört en exceptionellt aggressiv säkerhetspolitik,
med drönarattacker, rättslöshet i Guantanamo och bombningar av stater till
anarki – allt under paroller om säkerhet, fred och frihet.
Det
har varit förgrovning av språket medelst försköning. Begrepp med en civil klang,
som terrorister, brottslingar, krig, hot, rätt, skydd, upprättelse, straff, med
mera, får tjäna till att avhumanisera.
Trump
ägnar sig inte åt sådana omskrivningar. Han säger i klarspråk det som redan blivit
etablerat hos de etablerade, men utan skam i kroppen.
Där
de etablerades vackra fraser klingar allt falskare och oförenliga, öser Trump
ur en outsinlig källa av uppenbara lögner och självmotsägelser.
Ibland
kommer förslag om att populister borde bemötas med sina egna vapen. Hur skulle
det se ut? Karikatyrer av karikatyrer?
Själv
går jag runt med en naiv tro på styrkan i ödmjukhet, ärlighet och ömsesidig
förståelse.
Vi
behöver en rörelse för ärlighet och förståelse, som Clinton skulle ha sagt.
På
trumpska: Ödmjukhet är min bästa egenskap. Jag är väldigt, väldigt ömsesidig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)