Snackar du ren skit – eller renande?

Nu är det dags för skitsnack. Eller kanske inte.

Ofta frågar jag mig: Är det ok att prata så här om andra? Kan jag berätta den här historien, generande för några inblandade jag räknar till mina vänner, eller bör jag låta bli? Kan jag verkligen fördöma deras beteende bakom deras ryggar? Eller borde jag framföra min kritik direkt till den det berör?

Frågorna är inte så lätta.

För det första bör man ha med sig att skitsnack alltid riskerar att skada den drabbade.

Men med detta sagt är det nödvändigt att skrida ut till skitsnackets försvar.

För det andra skulle nämligen livet utan skitsnack bli outhärdligt tråkigt. Obönhörligt slutna människor, som höljer sina upplevelser och erfarenheter i ett falskt sken, får klockorna att stanna. Öppna människor, som delar med sig av sina livs äventyr, tankar och känslor, även när de utelämnar vänner och fiender, är roliga att umgås med (varning här för mytomani och asocial pratsamhet, som får det slutna att framstå som öppet).

För det tredje är skitsnack en livsnödvändig informationsbärare. Arbetslivet skulle vara obegripligt utan skitsnack. Att din kollega hela tiden tjatar om sin verksamhets unika karaktär som motstår jämförelser får sin förklaring när du höra bakom kollegans rygg att just den verksamheten har skenande kostnader och minskad produktion. Att en viss fråga trots stort upplagda ambitioner hela tiden hamnar sist på mötet efter en rad långrandigt utredda småsaker och måste avbrytas på grund av tidsbrist kan vara omöjligt att förstå för den som står utanför de mångfacetterade personliga relationerna bland mötets deltagare. För att avslöja just den typen av relationer är skitsnack oslagbart.

Det hjälper att tänka sig att information är som vatten i en sjö. Den lägsta informationen finns på den dyiga sjöbottnen, i våra förbjudna fantasier, bland sådant som vi inte ens vill dela med oss med våra närmaste. Den högsta informationen finns på den klara sjöytan. Den är öppen och ärlig och delas mellan människor som strävar efter att förstå och utveckla varandra.

Skitsnack är närmast att betrakta som det som sker däremellan, och där tror jag att det finns en nyckel till att skilja de fula fiskarna från de ädla.

En del skitsnack känns som att det strävar uppåt, bort från det låga mot det höga. Vi berättar om våra upplevelser för att dela med oss och förstå. Allt är inte lämpligt, rimligt och praktiskt att säga direkt till den berör, men bra skitsnack bygger på en strävan åt det hållet, från den mörka dyn, upp mot ljuset.

Det är skitsnack som en slags reningsprocess.

Annat skitsnack strävar nedåt, från det höga mot det låga. Med dolda agendor sticks knivar i ryggar. Det handlar om att fly den öppna och ärliga klarheten som finns på sjöytan och försvinna in i grumligare vatten.

Att medmänniskor stämplas som idioter eller töntar och dumma eller elaka är en sak. Att det görs utan vilja att höra vad som kan ligga bakom, för att den egna trygghetskänslan hotas av rak kommunikation och medmänsklig förståelse, är en annan.

Det är en typ av hållning som fått en sublim yttring i funktionen ”Ta bort som vän” på Facebook.

Nu kanske läsaren undrar: Vad menar han? Är jag en ful rovfisk som ligger och lurar på sjöbotten eller en ädel fjällröding som vakar på ytan?

Jag har nog inte svaret. Min poäng är att man bör ställa sig frågan.