Av med offerkoftan och på med självkänslan. Det var ett
genomgående budskap på Heimbygdas rådslag för regionen i mitten av mars. Hundra
engagerade regionmedborgare möttes i en hälsosamt positiv anda. Heja!
Samtidigt kan jag i mitt stilla sinne fundera över vad budskapet
betyder.
Hemma vid middagsbordet fick jag samma kväll försöka
förklara ordet ”offerkofta” för mina barn. En del menar att det beskriver en
hållning som går ut på att skylla på andra.
Men det är inget smickrande ord, och då tycker jag det blir
orättvist.
För hur man vänder och vrider på saken är det inte jämtars
och härjedalingars fel att medierna är Stockholmsfixerade. Det är heller inte
vårt fel att byråkrater och ministrar ivrar för myndighetscentralisering och
storregioner. Urbaniseringen i världen? Kom igen!
En offerkofta tar man på sig, sa jag till barnen, när man ständigt
säger att det är upp till någon annan.
Man må tycka att Expressen eller Sveriges Radio eller
Sveriges Television har en storstadsnorm, men det är först när man kräver att redaktionerna
ska skärpa sig som offerkoftan åker på.
Man må framhålla de bisarra och tragiska konsekvenserna av övertron
på administrativ storskalighet, men utan offerkofta går det knappast att göra
anspråk på att en karriärist i huvudstaden ska förstå.
Man må konstatera att det medför utmaningar när befolkningen
minskar, men varje gång vi säger att vi behöver inflyttning gör vi det insvepta
i våra offerkoftor.
Att ”ta av sig offerkoftan” är därför en mycket stor
förpliktelse för medier, politiker och samhällsaktörer.
För lokaltidningen, till exempel, skulle det innebära att
man gör en del annorlunda val nästa gång en kvällstidningsjournalist skriver
något om Östersund som inte kan uppfattas som odelat beröm. Man skulle då behöva
hålla huvudet kallt och uppmärksamheten fästad på det egna verksamhetsområdet. Glöm
då klickbeten osande av kränkt rättvisa, följda av en storsatsning på inslag,
reportage och redaktionsutbyte med destination … Stockholm!
Att ta av sig offerkoftan skulle innebära att nästa gång sommarpratarna
domineras av Södermalm så måste Jämtlands och Härjedalens opinionsbildare avhålla
sig från att mästra programansvariga i Radiohuset på Gärdet. I stället skulle
de behöva driva en seriös politisk diskussion med krav på återlokalisering av
licenspengarna. Åland, som med 30 000 invånare har egen public service med en
timme tv och 16-17 timmar radio sju dagar i veckan, ger en vink om vad det
skulle kunna räcka till.
Framför allt: Att ta av sig offerkoftan skulle innebära –
och här begriper nog var och en vilken utmaning vi står inför – att släppa
vår sjukliga fixering vid inflyttare. I stället skulle vi behöva fokusera på
sådant som verkligen gör skillnad för vår utveckling, det vill säga frågor om
hur väl vi kommunicerar, inte bara med vår omvärld, utan kanske framför allt
med varandra.
Det skulle innebära att vi slutar upp med att flyga regionens
byråkrater för att äta snittar på en krog i Gamla Stan. Det skulle innebära att
vi börjar använda våra regionala utvecklingsresurser på hemmaplan.
Det är upp till oss och ingen annan. Det är förstås sant.
Men är detta vad som menas med offerkoftan? Och är vi i så
fall redo att klä av oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar