lördag 11 augusti 2018

Remissvar indelningskommitténs slutbetänkande

Här är ett remissvar från Folkinitiativet Rösta om Stornorrland med anledning av Indelningskomitténs slutbetänkande.

Remissvar indelningskommitténs slutbetänkande SOU (2018:10) 
Från Folkinitiativet Rösta om Stornorrland 
Finansdepartementet diarienummer Fi2018/00966K fi.registrator@regeringskansliet.se 
Från:
Före detta Initiativkommittén
Folkinitiativet Rösta om Stornorrland
073-0231719, mattiaswarg@hotmail.com (Mattias Warg)
070-2806244, a.frestadius@gmail.com (Anna Olofsson Frestadius) 070-5116375,
wiklundkjellove@gmail.com (Kjell-Ove Wiklund) 
Sammanfattning

Författarna till remissvaret var en del av en spontan rörelse som under hösten 2016 i minst åtta av elva (rättelse 20180905, ska vara tolv) berörda län aktivt engagerade sig i folkinitiativ för att säkerställa landstingsindelningens demokratiska legitimitet. Svaret lyfter fram relevant information om denna rörelse och kritiserar Indelningskommitténs slutbetänkande för vilseledande information om möjligheterna till folkomröstningar i landstingsindelningsfrågor med nuvarande lagstiftning. Författarna framhåller i sitt yttrande att den medborgarrörelse de var en del av visar på behovet av en lagstiftning som reglerar att särskild hänsyn ska tas till befolkningens synpunkter vid landstingsindelningar. De varnar för att Indelningskommitténs betänkande, genom sina formuleringar, sätter upp nya hinder i vägen för medborgare som vill göra sina röster hörda. Författarna menar även att det varit olämpligt att låta Indelningskommittén utreda frågorna om befolkningens synpunkter vid ändringar i landstingsindelningar, eftersom den genom sin egen centrala roll i ett nyligen misslyckat försök att driva fram landstingsindelningar, med en uttalad frånvaro av hänsyn till befolkningens synpunkter, är partisk. Yttrandet avstyrker föreslagen lagändring.    

Bakgrund till remissvaret

Författarna till remissvaret ingick i initiativkommittén för Folkinitiativet Rösta om Stornorrland. Folkinitiativet samlade, mellan 14 september och 6 oktober, 20 740 stödförklaringar bakom kravet på en folkomröstning där väljarna i Jämtlands län skulle få ta ställning till förslaget om region Norrland med ja eller nej. Den gemensamma nämnaren för undertecknarna var med andra ord en önskan att en framtida landstingsindelning skulle ha demokratisk legitimitet. Utifrån detta perspektiv och dessa erfarenheter har vi läst igenom de delar av utredningen som berör landstingens, kommunernas och befolkningens synpunkter vid ändringar i landstingsindelningen, och ger följande kompletterande information och synpunkter. 

Processen inför och efter Indelningskommitténs delbetänkande (s. 195–197)

Vi kritiserade processen för bristande demokrati. En kritik gällde den strama tidsplanen, där ett beslut mellan två allmänna val inte medgav möjligheter att påverka regionindelningen genom representativt ansvarsutkrävande. En annan kritik gällde bristen på undersökning av medborgarnas önskemål och opinioner i en fråga som skulle upplösa den etablerade relationen mellan medborgare och regionala representanter. En tredje kritik gällde de vilseledande påståendena om omöjligheten av en folkomröstning gällande en landstingsindelning. Vår kritik riktade sig främst mot ansvariga politiker på riks- och landstingsnivå, men även mot indelningskommittén. Kommitténs snäva fokus på förvaltning och politiska representanter kan visserligen tolkas som följdenligt med direktiven. (s. 196) Men mot bakgrund av medborgarkritikens natur, riksdagens betoning av vikten av folkligt stöd (s. 193–194) och den opinionsstorm som tornade upp, föreföll den, i vårt perspektiv, som befängd och frikopplad från realiteter. 

Kommittén gör en okvantifierad och okvalificerad värdering av intensiteten av debatten i länen (s. 196). Låt oss komplettera med några fakta: 

  • Vårt folkinitiativ samlade över 20 procent av medborgarnas underskrifter inom tre veckor. Det är det snabbaste folkinitiativet hittills i Sverige, trots att det samtidigt är ett av de allra största. 
  • Förslaget om de tre ”storlänen” berörde elva av nuvarande ”smålän” [rättelse 20180905, ska vara tolv].  Förutom Norrbotten och Jämtland, där medborgarna lämnade in folkinitiativ enligt kommunallagens krav på 10 procent av de röstberättigade inom sex månader, pågick med vår kännedom, från oktober 2016, nystartade folkinitiativ i åtminstone sex (Västerbotten, Dalarna, Gävleborg, Värmland, Örebro, Södermanland) av de återstående nio [Rättelse 20180905, ska vara tio] länen. Flera av dessa rapporterade om många tusentals namnunderskrifter på den korta tid de hann vara aktiva. Vår bedömning var att rörelsen nationellt sett översteg 70 000 stödförklaringar och ökade dagligen. I Västernorrland var ett nionde folkinitiativ planerat att dra igång i november, men initiativtagarna avvaktade när medierapporteringen visade att reformen vacklade och föll. Det har kallats ”den största demokratirörelsen sedan allmänna rösträttens införande i Sverige”. Såvitt vi kan bedöma är detta riktigt, sett till antalet som ställde sig bakom.  
  • En Sifoundersökning visade på ett överväldigande motstånd mot regionreformen i 19 av 21 län.  

Utredningens beskrivning av Norrbottens regionfullmäktiges beslut om folkomröstning och utförliga citat av förvaltningsrättens motivering (s. 197–198) är vilseledande. Den ger, liksom utredningen i övrigt (exempelvis s. 212), det felaktiga intrycket att indelningslagen hindrar en landstingsomfattande folkomröstning om ett förslag till en landstingsindelning. Förvaltningsrättens utslag gällde emellertid en situation som är av perifert principiellt intresse, rörande teknikaliteten i ett läge där ett folkinitiativ syftar till folkomröstning i en fråga som inte längre är aktuell. 

Utifrån vårt perspektiv, där regionledningen i Jämtland Härjedalen, med en trygg politisk majoritet bakom sig, efter inlämnandet av folkinitiativet 6 oktober började arbeta för att verkställa folkomröstningen efter folkinitiativets önskan, framstår det därför som nödvändigt att framhålla några saker i anslutning till citatet från förvaltningsrättens resonemang: 

  • Det allmänna intresset av en regional indelningsändring är ojämförligt större om det finns ett aktuellt förslag att ta ställning till, jämfört med om det inte finns något förslag att ta ställning till.
  • Det saknas visserligen en uttrycklig bestämmelse om ”befolkningens önskemål” för landstingsindelning, men i förarbetena till indelningslagen uttalar lagstiftaren: att befolkningens ”synpunkter alltid skall beaktas i ärenden om ändringar i landstingsindelningen anser jag vara självklart”. (se s. 175)
  • Förvaltningsrättens bedömning att folkinitiativet i Norrbotten, ”såsom det utformats”, inte uppfyller formella förutsättningar, går inte att tillämpa på de övriga folkinitiativ som pågick i regionfrågan under hösten 2016. Exempelvis gällde vårt folkinitiativ ”den viljeinriktning regionen ska driva gentemot regering och riksdag”, något som ligger tryggt inom ramen för den kommunala kompetensen. Detta torde stå utom tvivel i ljuset av de många exempel på ansökningar om nya indelningar som inkommit till kammarkollegiet från kommunerna och landstingen själva, och de ändringar som tillkommit som en följd därav. 

Befolkningens synpunkter vid indelningsändringar (s. 204–212)

Mot bakgrund av det starka krav på demokratisk legitimitet vid framtida indelningsändringar, som vi hade förmånen att få vara en del av och representera, är det angeläget att indelningslagen kompletteras med regler för särskild hänsyn till befolkningens synpunkter, det vill säga de som redan i dag uttryckligen gäller för kommuner, och med samma styrka, alltså i enlighet med Kommundemokratikommitténs förslag. Den invändning som utredaren här anför, för att i denna fråga skilja sig ifrån tidigare utredares positiva inställning (och begränsa sig till att föreslå det som lagstiftaren tidigare betraktat som en sjävklarhet), gäller indelningsfrågornas ”komplexitet”. Detta är paradoxalt nog ett argument som, i samband med debatten i Jämtland Härjedalen, hade stor genomslagskraft i opinionen för att ta hänsyn till befolkningen genom en folkomröstning. Just det faktum att en fråga är komplex gör den svår att bedöma från ett begränsat och upphöjt perspektiv och kräver att opinionernas mångfald och demokratins återförsäkringssystem aktiveras för att upprätthålla legitimitet och förtroende. Vi vill ytterligare framhålla att den gemensamma nämnaren för de som undertecknade folkinitiativet inte var att de trodde sig ha enkla svar på en komplex fråga, utan att de misskände rättvisan i att de politiska representanterna, över huvudet på sina väljare, adresserade en komplex fråga med ett rekordsnabbt godkännande vars resultat skulle innebära en upplösning av grunden för relationen mellan väljare och representanter. 

Trots angelägenheten av en lagändring oroas vi över utsikten att ens Kommundemokratiutredningens förslag skulle antas som en följd av Indelningskommitténs betänkande, om det skulle kunna leda till att Indelningskommitténs tendentiösa beskrivningar därmed skulle ingå i ett vägledande förarbete. Det vore ytterst olyckligt, eftersom utredningens avstyrkande av folkomröstningar sätter hinder i vägen för framtida medborgare som vill göra sina röster hörda. Förslaget innebär i praktiken en inskränkning av demokratin. Utredningens tyckande i dessa frågor disharmonierar med realiteter. Kommunala indelningsändringar är den vanligaste orsaken till kommunala folkomröstningar i Sverige. Nationella omröstningar gäller i samma ordning ofta principiella beslut i komplexa frågor som kräver demokratisk legitimitet i form av en folkomröstning om ja eller nej (EU, EMU). Detta mönster gäller universellt. Det är orimligt att förvänta sig en allmän acceptans och förståelse för att på obefintliga grunder undanta just landstingsindelningar från denna internationella demokratiska praxis.

En proposition, med innebörden att särskild hänsyn ska tas till befolkningens önskemål och synpunkter i landstingsindelningar, bör enligt vår mening därför kompletteras med en motivering där folkomröstningar uttryckligen av lagstiftaren nämns som en av de föreslagna metoderna för att undersöka befolkningens inställning. 

Övergripande synpunkt

Vi genomförde personligen, var och en av oss tre som skriver detta remissvar, politiska samtal i hundratal under tre insamlingsveckor. Vi kan inte nog understryka den utbredda känsla av maktlöshet som vi mötte. Vi hade många gånger sjå och besvär att ingjuta hopp och förtroende till svensk demokrati och förklara att medborgarnas röst har betydelse. Otaliga gånger möttes vi av: ”Jag skriver förstås under men det kommer inte att göra någon skillnad.”

Att indelningskommittén under processen såg det som en dygd att bortse från befolkningens synpunkter bidrog – oavsett skälen till det – till denna demokratiska depression. 

När civilministern några veckor därefter först meddelade att han avsåg att undanta Jämtlands län, sedan lade ner hela regionreformen, vände stämningen.

Vi nämner detta för att gestalta den mycket starka polariseringen i demokratifrågan som uppstod till följd av processen kring indelningskommitténs delbetänkande. Att en kommitté, som först drivit en process som exkluderade befolkningens synpunkter, sedan av regeringen fått i uppgift att föreslå lagändringar i frågan om hur befolkningens synpunkter ska tas till vara i framtida processer, är naturligtvis olämpligt. Det är aldrig trovärdigt att låta den part som drivit en process utvärdera processen utifrån just de aspekter som fått mest kritik. Det ser, rätt eller fel, ut som ett utslag av en maktfullkomlig anda. 

Det är också symptomatiskt att någon ambition att ”höra den andra sidan” inte kan förmärkas i utredningen. Vi hade förstås gärna sett att åtminstone någon representant för den spontana folkrörelse, som endast existerade med ett minimum av organisation, så länge frågan hade en aktualitet som kan engagera, även bjudits in i kommitténs referensgrupp. I stället har vi, efter vår begränsade tid och förmåga, på detta sätt, liksom tidigare opåkallat och på en grund av medborgerligt engagemang, försökt påpeka vad som med våra erfarenheter framstår som de mest skriande angelägenheterna, i de delar som berör oss mest.

Som torde ha framgått är medborgarperspektivet osynliggjort även i utredningstexten. Texten är tendentiös i sina resonemang om vikten av medborgarnas synpunkter och rätt till folkomröstning. Indelningskommittén försöker dessutom, genom att avstyrka folkomröstningar, beröva medborgarna just den säkerhetsventil som denna gång bröt misstron till demokratin. Det är en kall ironi att ett svåröverträffat medborgarengagemang bemöts med ett sådant försök att bereda vägen till nya överkörningar. Det kommer att bli svårt att leva efter lagar som inte är beredda och stiftade med den oväld och rättvisa som ska känneteckna dess tillämpning. Vi avstyrker därför utredningens förslag till lagändring som berör landstingens, kommunernas och befolkningens synpunkter vid ändringar i landstingsindelningen.