Bättre fitta än feta

En gång i tiden var en fet person lika med en privilegierad person. Fetma berättade att någon hade råd att äta mycket: fågelstekar, smörstuvade abborrar, kalv med gräddsås, tårtor och blancmangéer till floder av Bourdeaux och Madeira.

Kung Gustav II Adolf blev med tiden tämligen fet. Märk väl: han blev inte kung med tiden för att han var fet.

Fetma hindrar, tynger, skadar och dödar. Kung Adolf Fredrik åt ihjäl sig efter en fastlagsbulle för mycket 1771.

Ändå är det tesen att fetma är en framgångsfaktor som präglar samhällsdebatten.

Fast nu talar jag inte längre om bilringar och dubbelhakor, utan om fetma i organisationer. Den regionförstoringsidé som jag bekämpade i höstas var ett symptom på denna egendomliga idé om att större alltid måste vara bättre.

Tesen dyker upp på alla möjliga områden. Framtidens personbilstillverkare måste upp i en produktion på minst si och så många miljoner bilar, framtidens städer i si och så många hundra tusen invånare och framtidens webbtjänster i si och så många miljoner användare. Jorden är platt och synergier är trollformeln som upphäver tyngdlagen.

Förenklingen är häpnadsväckande säljbar. Ekonomen Pankaj Ghemawat har myntat ordet ”globaloney” för detta enfaldiga evangelium. På svenska skulle vi kunna säga ”synerskitsnack”.

Det finns några saker man bör hålla i minnet.

Precis som i fråga om feta kungar handlar det om orsak och verkan. Stockholm är Sveriges största stad för att det är Sveriges huvudstad, inte tvärtom. Ford blev på 30-talet tillverkare av mer än hälften av världens bilar tack vare ledande industriella innovationer, sambandet var inte omvänt. Om man sökt framtidens bolag i musikbranschen för 10 år sedan och letat bland stora företag skulle man ha missat Spotify. Det grundades ett år senare.

Stor skala medför alltid brister. Storstäder betyder trafikstockningar, långa ledtider, dålig luft, med mera. De lönsammaste bilföretagen i världen hittar man trots förståsigpåarna bland småskaliga sport- och premiumbilstillverkare i Italien och Tyskland. Spotify är numera visserligen en jätte, men har ännu aldrig redovisat svarta siffror.

Visst finns positiva synergier att hämta på många områden. Men de synergier som ligger bakom starkt växande företag består huvudsakligen av olika förstärkningsmekanismer. Det har att göra med stora fasta kostnader och effekter av inlärning, samordning och anpassning. Det innebär inte nödvändigtvis att den organisationsfetma som på det viset uppstår är hälsosam, vare sig för samhället i stort eller den omfångsrika aktören.

Man skulle vara tvungen att be Gud ändra på den mänskliga naturen och världens fysiska konstruktion, för att det inte samtidigt med positiva synergier skulle uppstå negativa synergier som komplicerar bilden: ökade kommunikationskostnader, isoleringseffekter, kontorspolitik, sårbar logistik, med mera.

Därför vänder fakta de enfaldiga föreställningarna på huvudet. I vår värld krävs det numera sex biltillverkare för att komma upp i den andel av marknaden som Ford hade på 1930. Och allt medan globaliseringen pågår, bland eskalerande företagsfusioner och förvärv, har de stora multinationella företagen de senaste fem åren haft klart sjunkande lönsamhet och presterat sämre än nationella företag.

Om man vill lära känna framtidens kungar ska man därför blunda för de feta och leta bland de fitta (plural!).

(Mera läsning: World 3.0 av Pankaj Ghemawhat)

Snackar du ren skit – eller renande?

Nu är det dags för skitsnack. Eller kanske inte.

Ofta frågar jag mig: Är det ok att prata så här om andra? Kan jag berätta den här historien, generande för några inblandade jag räknar till mina vänner, eller bör jag låta bli? Kan jag verkligen fördöma deras beteende bakom deras ryggar? Eller borde jag framföra min kritik direkt till den det berör?

Frågorna är inte så lätta.

För det första bör man ha med sig att skitsnack alltid riskerar att skada den drabbade.

Men med detta sagt är det nödvändigt att skrida ut till skitsnackets försvar.

För det andra skulle nämligen livet utan skitsnack bli outhärdligt tråkigt. Obönhörligt slutna människor, som höljer sina upplevelser och erfarenheter i ett falskt sken, får klockorna att stanna. Öppna människor, som delar med sig av sina livs äventyr, tankar och känslor, även när de utelämnar vänner och fiender, är roliga att umgås med (varning här för mytomani och asocial pratsamhet, som får det slutna att framstå som öppet).

För det tredje är skitsnack en livsnödvändig informationsbärare. Arbetslivet skulle vara obegripligt utan skitsnack. Att din kollega hela tiden tjatar om sin verksamhets unika karaktär som motstår jämförelser får sin förklaring när du höra bakom kollegans rygg att just den verksamheten har skenande kostnader och minskad produktion. Att en viss fråga trots stort upplagda ambitioner hela tiden hamnar sist på mötet efter en rad långrandigt utredda småsaker och måste avbrytas på grund av tidsbrist kan vara omöjligt att förstå för den som står utanför de mångfacetterade personliga relationerna bland mötets deltagare. För att avslöja just den typen av relationer är skitsnack oslagbart.

Det hjälper att tänka sig att information är som vatten i en sjö. Den lägsta informationen finns på den dyiga sjöbottnen, i våra förbjudna fantasier, bland sådant som vi inte ens vill dela med oss med våra närmaste. Den högsta informationen finns på den klara sjöytan. Den är öppen och ärlig och delas mellan människor som strävar efter att förstå och utveckla varandra.

Skitsnack är närmast att betrakta som det som sker däremellan, och där tror jag att det finns en nyckel till att skilja de fula fiskarna från de ädla.

En del skitsnack känns som att det strävar uppåt, bort från det låga mot det höga. Vi berättar om våra upplevelser för att dela med oss och förstå. Allt är inte lämpligt, rimligt och praktiskt att säga direkt till den berör, men bra skitsnack bygger på en strävan åt det hållet, från den mörka dyn, upp mot ljuset.

Det är skitsnack som en slags reningsprocess.

Annat skitsnack strävar nedåt, från det höga mot det låga. Med dolda agendor sticks knivar i ryggar. Det handlar om att fly den öppna och ärliga klarheten som finns på sjöytan och försvinna in i grumligare vatten.

Att medmänniskor stämplas som idioter eller töntar och dumma eller elaka är en sak. Att det görs utan vilja att höra vad som kan ligga bakom, för att den egna trygghetskänslan hotas av rak kommunikation och medmänsklig förståelse, är en annan.

Det är en typ av hållning som fått en sublim yttring i funktionen ”Ta bort som vän” på Facebook.

Nu kanske läsaren undrar: Vad menar han? Är jag en ful rovfisk som ligger och lurar på sjöbotten eller en ädel fjällröding som vakar på ytan?

Jag har nog inte svaret. Min poäng är att man bör ställa sig frågan.

Demokratins andra dimension

Senaste året har jag haft många – hundratals – samtal om demokrati. Jag är oerhört tacksam för detta. Att få höra andra fritt utveckla sina tankar om folkmakt är en ynnest.

Samtidigt måste jag fråga mig: Varför känns det som om vi pratar om olika saker?

Allt oftare möter jag människor som talar om demokrati som något som katten släpat in. Då säger man sådana saker som ”det finns ju uppenbara nackdelar” eller ”för att fatta bra beslut måste det finnas kompetens”.

Här talar jag inte om något direkt avståndstagande från vårt fria samhälles institutioner, utan snarare en vag attityd i förhållande till demokrati motsvarande vad man skulle kunna förvänta sig av en herrklubb i förhållande till feminism, eller av ett toppmöte mellan Trump, Putin och Erdogan i förhållande till medier.  

En tydligt reserverad inställning, med andra ord.

”Trump”, ”Brexit” och ”Hitler” är tre nyckelbegrepp i den nya reserverade demokratidiskursen.

Det är inte alltid så genomtänkt. Inte minst eftersom en del av de nya demokratiskeptikerna själva är folkvalda.

Jag har en hyfsad aning om vad detta beror på.

För många människor har demokrati kommit att uppfattas som ett spel i en dimension: Resultatet av omröstningar ger mandat. Åsikten hos den majoritet som definieras av spelets regler regerar.

Det är ju på sitt sätt riktigt.

Så långt ligger fokus på styrka snarare än rätt. Det enda som skiljer ett presidentval från ett schackmöte eller en boxningsmatch är reglerna. Reglerna förenar visserligen spelarna, men är inte fasta och givna. Den som är vinnare med ett proportionellt valsystem är förlorare i ett icke-proportionellt valsystem. Och den som är vinnare kan använda sin makt till att försöka förändra spelreglerna till sin favör.

Men om man skulle stoppa där tror jag att man missat en viktig poäng.

Poängen är att demokratin har ytterligare en dimension. Demokratin är en form av överenskommelse mellan en stat som utövar en viss typ av makt på folket, och ett folk som utövar en viss typ av makt på staten. Det vill säga: demokratin överbryggar framför allt intressekonflikten mellan å ena sidan de företrädare som griper in med formell makt och auktoritet och å andra sidan det kollektiv av medborgare som i dialog med varandra bildar sig uppfattningar om ingripandena är rättfärdiga eller inte.

Detta andra perspektiv innebär att demokratin aldrig vilar, inte kan göra det, per definition. Staten och auktoriteterna sover aldrig. De tar ut skatt och arbetar dygnet runt med att tjäna, beivra och beordra, men inte heller folket tar rast: det vill och det tänker oavbrutet, det kontrollerar och vårdar, det ifrågasätter och fullkomnar samhällets spelregler, och bland dessa spelregler finns demokratin.    

Det är, tror jag, just i ögonblicket när ett folk tappar lojaliteten med demokratin som gemensam norm som dörren för auktoritära ledare öppnas på vid gavel. Så länge folket hjälps åt att vårda uppfattningen om att den makt som demokratin beviljar är begränsad och tillfällig, och i vilken stund som helst kan drabbas av folkets fördömande, och inom kort kommer att ställas till svars inför samma folk, lika länge har demokratin vitalitet.

Precis som filosofen Immanuel Kant tror jag att i ett samhälle med vitala institutioner kan till och med djävulen vara statschef utan att göra någon större skada, medan det som tappat den nödvändiga energin är kapabelt att göra änglar till despoter.

Det är en viktig grej att ha i minnet i dag, med en president i USA som är mycket lätt att förväxla med djävulen.

Därför tror jag på demokrati utan reservationer.

Den reservationslösa demokratin innebär för många att man måste överkomma sin sjukliga beröringsskräck inför tanken på att det finns ett ”folk” eller en ”nation” vid sidan av staten. Men det får jag skriva om en annan gång.

Dags för en vän från Italien

Profetior om krig är en trend i tiden. Tyvärr förefaller de inte alldeles grundlösa. Låt mig därför få berätta den trösterika historien om en vän från Italien.

Året var 1866. Det var krig mellan Österrike-Ungern och Nordtyska förbundet. Å ena sidan ett multikulturellt dynastiskt kejsardöme och å andra sidan en framväxande nationalstat. På kejsarens sida ställde Liechtenstein upp med en styrka, inalles 80 man.

När kriget var slut (Österrike förlorade, Tyskland vann) återvände 81 man till Liechtenstein: alla överlevande plus en ny vän till soldaterna, en italienare.

Ett par år senare avskaffade Liechtenstein sin armé. Sedan dess har två världskrig passerat, men utan soldater och krigserfarenheter för det lilla furstendömet.

Att Liechtenstein avskaffade armén hade visserligen inte med den italienske vännen att göra. Men jag berättar om honom mest för att jag vet att läsare har lätt att förstå avväpnande anekdoter, men svårare att begripa relativa frekvenser om krig, fred och små länder.

Det är nämligen ett av världens kontraintuitiva och bevisade fakta (mainstream, not alternative) att små länder har mindre försvarsutgifter per capita än stora.

Den som doppar näsan i valfri försvarsdebattsvada möter ju snarare det underförstådda antagandet: små länder har svårt att försvara sig mot stora vilket torde kräva större försvarsutgifter per capita. På detta skakiga resonemang bygger mycket som skrivs för att driva in Sverige i militäralliansen NATO. Genom den stora försvarsalliansen som skrivs med stora bokstäver ska Sverige bli starkt (i meningen svårt att kuva) i förhållande till Ryssland.

Men ju mindre land ju mindre pengar behöver man lägga ner på försvaret. Risken för att drabbas av krig är också statistiskt sett mindre.

Jag drar inga radikalpacifistiska slutsatser av detta samband. Att små stater är fredligare beror till viss del på att de har visat sig vara starka (fortfarande i meningen svårare att kuva). Bland exemplen på detta finns Finland, Israel och Kuba.

Eftersom tendensen är att små stater är både militärt effektivare och mindre benägna att trassla in sig i krig, så har de också större överlevnadschanser.  

Problemet med denna regel är att den har många undantag. Och medan regler är enkla och har begripliga orsaker (som jag får fördjupa mig i en annan gång), så tycks varje undantag ha sin egen förklaring. Fram till för ungefär 100 år sedan var undantagen dessutom väldigt påtagliga. Antalet stater i världen sjönk till under 60 stycken.

Men sedan dess har antalet stater ökat till över 200. Regeln har tagit revansch på undantagen.

Behovet av ett försvar är beroende av olika omständigheter. Om man som Sverige har en stor granne som gärna använder sina militära resurser för att vinna politiska fördelar utanför sina gränser, då är det givetvis ett starkt argument för att öva på att hantera en bössa som vapen och inte som blomvas.

Men att man skulle uppnå säkerhet genom att knyta sitt öde till en bjässe som sträcker sina armar från Stilla havet till Medelhavet, och håller igång krig i 7-8 länder från Libyen till Pakistan, med hjälp av några av världens mest generösa försvarsbudgetar, och som leds av ett land med en regering som tror på heliga utrotningskrig mot islamism, det strider mot sans och vett, logik och kunskap.

Det finns bättre sätt att skaffa sig vänner i andra länder.

(Om sambanden kan man bland annat läsa i Robert A. Dahl and Edward R. Tufte, Size and Democracy, Standford 1973)