Dags för en vän från Italien

Profetior om krig är en trend i tiden. Tyvärr förefaller de inte alldeles grundlösa. Låt mig därför få berätta den trösterika historien om en vän från Italien.

Året var 1866. Det var krig mellan Österrike-Ungern och Nordtyska förbundet. Å ena sidan ett multikulturellt dynastiskt kejsardöme och å andra sidan en framväxande nationalstat. På kejsarens sida ställde Liechtenstein upp med en styrka, inalles 80 man.

När kriget var slut (Österrike förlorade, Tyskland vann) återvände 81 man till Liechtenstein: alla överlevande plus en ny vän till soldaterna, en italienare.

Ett par år senare avskaffade Liechtenstein sin armé. Sedan dess har två världskrig passerat, men utan soldater och krigserfarenheter för det lilla furstendömet.

Att Liechtenstein avskaffade armén hade visserligen inte med den italienske vännen att göra. Men jag berättar om honom mest för att jag vet att läsare har lätt att förstå avväpnande anekdoter, men svårare att begripa relativa frekvenser om krig, fred och små länder.

Det är nämligen ett av världens kontraintuitiva och bevisade fakta (mainstream, not alternative) att små länder har mindre försvarsutgifter per capita än stora.

Den som doppar näsan i valfri försvarsdebattsvada möter ju snarare det underförstådda antagandet: små länder har svårt att försvara sig mot stora vilket torde kräva större försvarsutgifter per capita. På detta skakiga resonemang bygger mycket som skrivs för att driva in Sverige i militäralliansen NATO. Genom den stora försvarsalliansen som skrivs med stora bokstäver ska Sverige bli starkt (i meningen svårt att kuva) i förhållande till Ryssland.

Men ju mindre land ju mindre pengar behöver man lägga ner på försvaret. Risken för att drabbas av krig är också statistiskt sett mindre.

Jag drar inga radikalpacifistiska slutsatser av detta samband. Att små stater är fredligare beror till viss del på att de har visat sig vara starka (fortfarande i meningen svårare att kuva). Bland exemplen på detta finns Finland, Israel och Kuba.

Eftersom tendensen är att små stater är både militärt effektivare och mindre benägna att trassla in sig i krig, så har de också större överlevnadschanser.  

Problemet med denna regel är att den har många undantag. Och medan regler är enkla och har begripliga orsaker (som jag får fördjupa mig i en annan gång), så tycks varje undantag ha sin egen förklaring. Fram till för ungefär 100 år sedan var undantagen dessutom väldigt påtagliga. Antalet stater i världen sjönk till under 60 stycken.

Men sedan dess har antalet stater ökat till över 200. Regeln har tagit revansch på undantagen.

Behovet av ett försvar är beroende av olika omständigheter. Om man som Sverige har en stor granne som gärna använder sina militära resurser för att vinna politiska fördelar utanför sina gränser, då är det givetvis ett starkt argument för att öva på att hantera en bössa som vapen och inte som blomvas.

Men att man skulle uppnå säkerhet genom att knyta sitt öde till en bjässe som sträcker sina armar från Stilla havet till Medelhavet, och håller igång krig i 7-8 länder från Libyen till Pakistan, med hjälp av några av världens mest generösa försvarsbudgetar, och som leds av ett land med en regering som tror på heliga utrotningskrig mot islamism, det strider mot sans och vett, logik och kunskap.

Det finns bättre sätt att skaffa sig vänner i andra länder.

(Om sambanden kan man bland annat läsa i Robert A. Dahl and Edward R. Tufte, Size and Democracy, Standford 1973)