Demokratins andra dimension

Senaste året har jag haft många – hundratals – samtal om demokrati. Jag är oerhört tacksam för detta. Att få höra andra fritt utveckla sina tankar om folkmakt är en ynnest.

Samtidigt måste jag fråga mig: Varför känns det som om vi pratar om olika saker?

Allt oftare möter jag människor som talar om demokrati som något som katten släpat in. Då säger man sådana saker som ”det finns ju uppenbara nackdelar” eller ”för att fatta bra beslut måste det finnas kompetens”.

Här talar jag inte om något direkt avståndstagande från vårt fria samhälles institutioner, utan snarare en vag attityd i förhållande till demokrati motsvarande vad man skulle kunna förvänta sig av en herrklubb i förhållande till feminism, eller av ett toppmöte mellan Trump, Putin och Erdogan i förhållande till medier.  

En tydligt reserverad inställning, med andra ord.

”Trump”, ”Brexit” och ”Hitler” är tre nyckelbegrepp i den nya reserverade demokratidiskursen.

Det är inte alltid så genomtänkt. Inte minst eftersom en del av de nya demokratiskeptikerna själva är folkvalda.

Jag har en hyfsad aning om vad detta beror på.

För många människor har demokrati kommit att uppfattas som ett spel i en dimension: Resultatet av omröstningar ger mandat. Åsikten hos den majoritet som definieras av spelets regler regerar.

Det är ju på sitt sätt riktigt.

Så långt ligger fokus på styrka snarare än rätt. Det enda som skiljer ett presidentval från ett schackmöte eller en boxningsmatch är reglerna. Reglerna förenar visserligen spelarna, men är inte fasta och givna. Den som är vinnare med ett proportionellt valsystem är förlorare i ett icke-proportionellt valsystem. Och den som är vinnare kan använda sin makt till att försöka förändra spelreglerna till sin favör.

Men om man skulle stoppa där tror jag att man missat en viktig poäng.

Poängen är att demokratin har ytterligare en dimension. Demokratin är en form av överenskommelse mellan en stat som utövar en viss typ av makt på folket, och ett folk som utövar en viss typ av makt på staten. Det vill säga: demokratin överbryggar framför allt intressekonflikten mellan å ena sidan de företrädare som griper in med formell makt och auktoritet och å andra sidan det kollektiv av medborgare som i dialog med varandra bildar sig uppfattningar om ingripandena är rättfärdiga eller inte.

Detta andra perspektiv innebär att demokratin aldrig vilar, inte kan göra det, per definition. Staten och auktoriteterna sover aldrig. De tar ut skatt och arbetar dygnet runt med att tjäna, beivra och beordra, men inte heller folket tar rast: det vill och det tänker oavbrutet, det kontrollerar och vårdar, det ifrågasätter och fullkomnar samhällets spelregler, och bland dessa spelregler finns demokratin.    

Det är, tror jag, just i ögonblicket när ett folk tappar lojaliteten med demokratin som gemensam norm som dörren för auktoritära ledare öppnas på vid gavel. Så länge folket hjälps åt att vårda uppfattningen om att den makt som demokratin beviljar är begränsad och tillfällig, och i vilken stund som helst kan drabbas av folkets fördömande, och inom kort kommer att ställas till svars inför samma folk, lika länge har demokratin vitalitet.

Precis som filosofen Immanuel Kant tror jag att i ett samhälle med vitala institutioner kan till och med djävulen vara statschef utan att göra någon större skada, medan det som tappat den nödvändiga energin är kapabelt att göra änglar till despoter.

Det är en viktig grej att ha i minnet i dag, med en president i USA som är mycket lätt att förväxla med djävulen.

Därför tror jag på demokrati utan reservationer.

Den reservationslösa demokratin innebär för många att man måste överkomma sin sjukliga beröringsskräck inför tanken på att det finns ett ”folk” eller en ”nation” vid sidan av staten. Men det får jag skriva om en annan gång.