Tomma tunnor skramlar mest

(publicerad i LT 2016-02-18)

För alla som har ett hjärta som bultar för vår plats i världen innehöll tisdagens ÖP ett spektakulärt självmål.

På nyhetsplats kräver regionrådet Robert Uitto (S) att polischefen river upp den nya polisorganisationen med ett stort Norrlandsdistrikt.

Så långt är det välkommet. Regionpolitikerna har demokratisk legitimitet och ska bevaka våra intressen. Polisens nya organisation har inneburit sämre ekonomi, sämre service och att resurserna flyttar från inlandet mot kusten.

Vi som såg varningssignalerna på förhand kan väl möjligen beklaga att protesten kommer så sent, långt efter fullbordat faktum.

Men den verkligt ironiska tragedin är en annan. Samma politiker som i dag protesterar mot polisorganisationen agerar med en integritet motsvarande en dörrmatta i en långt viktigare fråga: regeringens tvångsreform för att släcka ner region Jämtland Härjedalen och införa ett Stornorrland.

Till och med i samma tidning.

På insändarsidan avfärdar regionrådet Ann-Marie Johansson (S) prompt allt prat om att Jämtland Härjedalen skulle förlora på stora regioner.

Hallå! Är ni blinda? Ser ni inte sambanden?

Om vi säljer ut vår sjukvård och vår regionala demokrati till Stornorrland väntar på ett liknande sätt växande miljardunderskott och att delar av verksamheten på Östersunds sjukhus läggs ned.

Redan nu talar förespråkarna för storregioner oförblommerat om att koncentrerade resurser i Norrland är nödvändigt i konkurrensen med storstäderna. De tiger om att resurserna av samma anledning kommer att gå Jämtland Härjedalen förbi.

Bland de meningslösa argumenten förekommer att regionerna ska anpassas till polisorganisationen. Minsann!

En succé följer på en annan.

Om regionreformen blir verklighet kommer nya anpassningskrav. Lokala medieredaktioner och kulturinstitutioner står på tur.

Vem kommer att protestera då?

Några regionala politiska företrädare med demokratisk legitimitet har vi den dagen åtminstone inte.

Angelägna uppgifter

Tack Anna Hildebrand (MP) för repliken om Stornorrland och demokratin (LT 18/3). Det är välkommet med en regionpolitiker som vill föra en öppen dialog i frågan.

Mitt inlägg gick ut på att man inte ska krångla till saken mer än nödvändigt, för det är ett sätt exkludera de närmast berörda. Hildebrand å sin sida tycker att jag plockar en enkel poäng, men det är just enkelheten som är poängen.

Förhållandet mellan storlek och demokrati är matematiskt. Tio personer har lättare att prata med varandra än 100. En tusendel är ett högre värde än en på miljonen. Det är bland annat därför som Norge, Island och andra små stater toppar rankingen över bäst fungerande demokratier (EIU 2015).

Aristoteles såg sambanden. Rousseau också. Många miljöpartister är rätt så övertygade om att partiets formulering om att ”beslut ska fattas så nära de människor som berörs som möjligt” handlar om samma sak.

Det är därför inte förvånande att en oberoende intervjurapport vid namn ”Regionstorlek och demokrati” för några år sedan lyfte fram ”den närmast totala avsaknaden av argument som framhåller positiva demokratiska konsekvenser” av regionsammanslagningar.

I min sant obegripliga glömska påminde mig Hildebrand om en partsinlaga med ett liknande namn, ”Demokrati och regionstorlek”. Utredningen kommer från Sveriges kommuner och landsting, SKL, det förnämsta varmluftsutblåset i regionfrågan, lägligt när överkörningsprocessen ska börja.

Utredningen plockar russinen ur kakan med en halsbrytande logik. Dess starkaste kort är några enkätundersökningar med västgötar och skåningar som blivit mer ”nöjda med demokratin” efter storregionreformer. Man kan förstås diskutera vad ”nöjd med demokrati” betyder, men det mest häpnadsväckande är att SKL saknar jämförelser med andra regioner.

Låt oss hålla oss till enkel, jämförande statistik som visar vad folk gör och inte vad de säger: valdeltagande. Där ligger de tre största regionerna bland de fyra sämsta i Sverige, just i regionvalen. Underlaget här är till skillnad från enkätundersökningen så stort som det över huvud taget kan bli. Det ger därför små men i gengäld signifikanta skillnader.

SKL tiger förstås om storregionerna i botten – men gör sig besväret att avfärda skillnaderna i valdeltagande som små.

Russinen ur kakan, som sagt. När Hildebrand plockat citat ur utredningen är det inte en kaksmula kvar. Det som var minus är nu plus. Korpen är vit som snö. 

Hildebrand vidhåller att frågan om folkomröstning är komplex. ”Hur ska en situation hanteras där andras folkomröstningar landar i helt olika kartbilder än hos oss?” undrar hon.

Jag är inte säker på att jag förstår frågan. Norge, Sverige, Finland och Österrike röstade 1994 om EG. En av dem sa nej. Var det svårt att hantera? Mullsjö och Habo kommuner röstade, var för sig, nej till storregionen Västra Götaland 1997. Vad var krångligt med det?

Folkomröstningar i Sverige är rådgivande. Att känna till vad allmänheten betraktar som legitimt är en social hållbarhetsfråga. På vilket sätt skulle det bli mer komplicerat om man faktiskt vet vad folket vill jämfört med om man bara gissar?

Jag ser fram emot en fortsatt debatt och genomlysning av argumenten i frågan.

Komplexare än nödvändigt

Ibland heter det att frågan om Jämtland Härjedalen eller Stornorrland är komplex. 

Det kan betyda olika saker, men i ett avseende är det en sanning.

Det antalet år som en superdator, med kapaciteteten att göra en miljard beräkningar i sekunden, behöver för att räkna igenom alla de möjliga dragen hos de 32 pjäserna på de 64 rutorna i ett parti schack, är en trea med 103 nollor efteråt. Om man räknar med alla möjligheter av 800 000 norrlänningar som halkar omkring på halva Sveriges yta så blir det naturligtvis avsevärt mera, tja, komplext.

Det är därför demokratier är så effektiva. När spelarna är många och oförutsägbara är det praktiskt om de själva har kommit överens om reglerna. 

Just för att de är komplexa – och viktiga.

Därför är den vanligaste orsaken till folkomröstningar i Sverige när politikerna vill ändra reglerna för demokratiskt inflytande. Minns när Sverige sa ja till EU 1994 eller när Bräcke och Ragunda röstade nej till kommunsammanslagning 2004. 

Tyvärr har jag lärt mig att när någon säger att regionfrågan är komplex kan det också betyda att man tycker att ingen annan ska komma och lägga sin näsa i blöt.

Utredare, förespråkare och kritiker har nämligen bråkat om i stort sett allt när det gäller regionfrågan.

Allt utom en sak. De har varit konsekventa med att det är en betydande demokratisk nackdel att byta ut den lilla regionens självvalda samarbeten mot den stora regionens hierarkiska styrning på avstånd. 

Tills i förra veckan.

Plötsligt kom Anna Hildebrand (MP) och Monalisa Norrman (V) på att det här med storregioner egentligen är en demokratifråga. (ÖP:s webbplats) De menade att direktvalda politiker i en norrlandsregion skulle vara mera demokratiskt än indirekt styrda regionala samarbeten.

Det är uppfinningsrikt men uppochnervänt. Tvärtom, storregionen skulle omöjliggöra ansvarsutkrävande, genom att ersätta en politik byggd på samarbeten, i dag prövad i regionval vart fjärde år, med en påtvingad hierarkisk styrning ifrån ett avlägset regioncentrum utifrån andras intressen. 

Det vore lika logiskt som att för demokratins skull lägga in hushållsekonomin i bostadsrättsföreningen eller vägsamfälligheten. 

Argumentet klingar visserligen bekant från diskussionen om EU–parlamentets inflytande. Skillnaden är att det då handlar om att flytta EU–frågor från indirekta EU–organ till det direktvalda parlamentet. Ingen har mig veterligen argumenterat för att klappa igen Sveriges riksdag och flytta alla nationella frågor till EU–parlamentet. Åtminstone inte för demokratins skull.

Sanningen är att en storregion ersätter vår regions direktvalda politiker med indirekt tjänstemannamakt. Ansvarsutkrävandet för bland annat vården i Jämtland Härjedalen måste ta en tröstlös omväg via Malmfälten, Malå och Medelpad via ett regionval, där våra röster är i minoritet och måste schackra med särintressen.

En studieresa till den ockuperade sjukstugan i Dorotea, eller sjukhusupproret i Ådalen, illustrerar vilka metoder medborgarna blir hänvisade till.

Att demokratiargumentet famlar i mörker bevisas inte minst av att samma politiker avvisar förslagen om en folkomröstning om frågan om Jämtland Härjedalen eller Stornorrland.

Frågan är ju så komplex, säger de i kör. 

Så mycket för den demokrativurmen.

Med makten – utan folket

I ett debattsvar upprepar regionrådetAnn-Marie Johansson (S) att regeringen kommer att klumpa ihop halva Sverige i en region, oavsett vad jämtar och härjedalingar tycker. Med hennes verklighetsanalys är det bättre att jobba för storregioner, i stället för att som hon säger, ”ställa sig på sidan”. 

Men Ann-Marie Johansson ställer sig vid sidan av min poäng. Låt mig därför förtydliga den.

Trots att en sådan undergiven politisk linje borde vara självuppfyllande, har den gång på gång visat sig bestå av tomma ord. Ett exempel, varav det finns otaliga, är det fruktlösa arbetet med region Mittsverige. Ledande landstingspolitiker framhärdade under åratal med att det var omöjligt att göra region av Jämtland Härjedalen: frågan låg över deras huvuden. 

Ändå vaknade de på morgonen den första januari 2015 som politiker i just den regionbildning som de tidigare avfärdat som omöjlig.

Men var och en bildar sin uppfattning om verkligheten. Det är helt i demokratisk ordning.

Min poäng är att det i en demokratisk ordning är medborgarna som gemensamt är med och bestämmer den verklighetsanalys som ska ligga till grund för framtidens samhälle.

Förlängningen av Ann-Marie Johanssons resonemang är att hon står i begrepp att ändra de regionala demokratiska spelreglerna och sälja ut Östersunds sjukhus tillsammans med andra gemensamma tillgångar på ett bräde. Därmed skulle hon förändra förutsättningarna för medborgarna att forma framtiden i Jämtland Härjedalen på ett ytterst omvälvande sätt. Radikalare kan det knappast bli på regionnivå. 

Efter 1974 har förslag om kommunala och regionala gränsförändringar i Sverige i regel underställts lokala folkomröstningar. Det vore det mest renhåriga, demokratiskt sett.

I andra hand skulle man kunna tänka sig att regionpolitikerna låter pröva sin verklighetsanalys i ett reguljärt regionval.

Tyvärr är det inte ens detta Ann-Marie Johansson ställer i utsikt, utan att med mössan i hand underordna sig den nådiga viljan hos ”styrelsen i Sveriges kommuner och landsting” i en brutal överkörning som skulle sakna motstycke i landets moderna hävder. 

Det är – med eller utan läpparnas bekännelse – en antidemokratisk position.

Det är på oss det beror

Sista tiden har jag mött flera som säger att de förlorat tron på demokratin.

Jag hoppas att jag har missförstått dem, för själv tycker jag att alla ska vara med och bestämma om det som angår alla. Följaktligen att ingen annan ska bestämma om det som bara angår envar. Följaktligen att bara en del av alla ska vara med och bestämma om det som bara angår den delen.

Jag är beredd att gå mycket långt för att försvara demokratin, och jag har ett hum om att vi är flera.

En favorit är ett filmklipp med Tage Erlander ur Jan Troells Sagolandet. Där förklarar han kärnan i Hjalmar Brantings budskap till de trasiga, medborgarrättslösa och försupna arbetarna i slutet av 1800-talet: ”det är på dig det beror hur framtidens samhälle ska se ut”.

Man behöver inte vara socialdemokrat för att få behagliga rysningar av sådant. Min fråga är: Kan man vara socialdemokrat utan att hålla med?

Frågan är föranledd av en intervju om regionfrågan i radion med regionrådet Ann-Marie Johansson (S). Där säger hon sig visserligen mest se nackdelar med en norrländsk storregion, men att ”allt tyder på” att det kommer bli så oavsett vad vi tycker i vår region. Utan att få chansen att tycka till i val.

Nog låter det som någon som har förlorat tron på demokratin.

Utifrån en demokratisk position är det svårt att hitta någonting som tyder på att det kommer att bli en norrländsk storregion. Inga lokala företrädare i Jämtland Härjedalen verkar tycka att det är en bra idé. De kan inte ens förklara ”fördelarna” med förslaget på ett begripligt sätt och – ärligt talat – hur skulle de kunna göra det utan att i samma andetag sälja ut sjukhuset i Östersund?

Alltsedan Sverige blev en demokrati har det dessutom varit mycket svårt för regeringen att slå ihop kommuner och landsting eller regioner mot deras egen vilja. När det inträffade – i samband med den hårdföra kommunreformen 1974 – följde hungerstrejk, ministerbyte och valförlust för regeringspartiet. Sedan dess har 13 kommuner reparerat skadan genom utbrytningar efter lokala folkomröstningar. 

En möjlighet är att Ann-Marie Johansson har svept in sig i en offerkofta: Det är upp till någon annan någon annanstans att forma vår region. I så fall har hon vänt uppochner på Hjalmar Brantings budskap. Det är en antidemokratisk position.

Själv är jag som sagt beredd att gå mycket långt för att försvara demokratin. Jag har också ett hum om att vi är fler som vill vara med och bestämma hur framtidens Jämtland och Härjedalen ska se ut.

Mattias Warg

journalist