Angelägna uppgifter

Tack Anna Hildebrand (MP) för repliken om Stornorrland och demokratin (LT 18/3). Det är välkommet med en regionpolitiker som vill föra en öppen dialog i frågan.

Mitt inlägg gick ut på att man inte ska krångla till saken mer än nödvändigt, för det är ett sätt exkludera de närmast berörda. Hildebrand å sin sida tycker att jag plockar en enkel poäng, men det är just enkelheten som är poängen.

Förhållandet mellan storlek och demokrati är matematiskt. Tio personer har lättare att prata med varandra än 100. En tusendel är ett högre värde än en på miljonen. Det är bland annat därför som Norge, Island och andra små stater toppar rankingen över bäst fungerande demokratier (EIU 2015).

Aristoteles såg sambanden. Rousseau också. Många miljöpartister är rätt så övertygade om att partiets formulering om att ”beslut ska fattas så nära de människor som berörs som möjligt” handlar om samma sak.

Det är därför inte förvånande att en oberoende intervjurapport vid namn ”Regionstorlek och demokrati” för några år sedan lyfte fram ”den närmast totala avsaknaden av argument som framhåller positiva demokratiska konsekvenser” av regionsammanslagningar.

I min sant obegripliga glömska påminde mig Hildebrand om en partsinlaga med ett liknande namn, ”Demokrati och regionstorlek”. Utredningen kommer från Sveriges kommuner och landsting, SKL, det förnämsta varmluftsutblåset i regionfrågan, lägligt när överkörningsprocessen ska börja.

Utredningen plockar russinen ur kakan med en halsbrytande logik. Dess starkaste kort är några enkätundersökningar med västgötar och skåningar som blivit mer ”nöjda med demokratin” efter storregionreformer. Man kan förstås diskutera vad ”nöjd med demokrati” betyder, men det mest häpnadsväckande är att SKL saknar jämförelser med andra regioner.

Låt oss hålla oss till enkel, jämförande statistik som visar vad folk gör och inte vad de säger: valdeltagande. Där ligger de tre största regionerna bland de fyra sämsta i Sverige, just i regionvalen. Underlaget här är till skillnad från enkätundersökningen så stort som det över huvud taget kan bli. Det ger därför små men i gengäld signifikanta skillnader.

SKL tiger förstås om storregionerna i botten – men gör sig besväret att avfärda skillnaderna i valdeltagande som små.

Russinen ur kakan, som sagt. När Hildebrand plockat citat ur utredningen är det inte en kaksmula kvar. Det som var minus är nu plus. Korpen är vit som snö. 

Hildebrand vidhåller att frågan om folkomröstning är komplex. ”Hur ska en situation hanteras där andras folkomröstningar landar i helt olika kartbilder än hos oss?” undrar hon.

Jag är inte säker på att jag förstår frågan. Norge, Sverige, Finland och Österrike röstade 1994 om EG. En av dem sa nej. Var det svårt att hantera? Mullsjö och Habo kommuner röstade, var för sig, nej till storregionen Västra Götaland 1997. Vad var krångligt med det?

Folkomröstningar i Sverige är rådgivande. Att känna till vad allmänheten betraktar som legitimt är en social hållbarhetsfråga. På vilket sätt skulle det bli mer komplicerat om man faktiskt vet vad folket vill jämfört med om man bara gissar?

Jag ser fram emot en fortsatt debatt och genomlysning av argumenten i frågan.