Komplexare än nödvändigt

Ibland heter det att frågan om Jämtland Härjedalen eller Stornorrland är komplex. 

Det kan betyda olika saker, men i ett avseende är det en sanning.

Det antalet år som en superdator, med kapaciteteten att göra en miljard beräkningar i sekunden, behöver för att räkna igenom alla de möjliga dragen hos de 32 pjäserna på de 64 rutorna i ett parti schack, är en trea med 103 nollor efteråt. Om man räknar med alla möjligheter av 800 000 norrlänningar som halkar omkring på halva Sveriges yta så blir det naturligtvis avsevärt mera, tja, komplext.

Det är därför demokratier är så effektiva. När spelarna är många och oförutsägbara är det praktiskt om de själva har kommit överens om reglerna. 

Just för att de är komplexa – och viktiga.

Därför är den vanligaste orsaken till folkomröstningar i Sverige när politikerna vill ändra reglerna för demokratiskt inflytande. Minns när Sverige sa ja till EU 1994 eller när Bräcke och Ragunda röstade nej till kommunsammanslagning 2004. 

Tyvärr har jag lärt mig att när någon säger att regionfrågan är komplex kan det också betyda att man tycker att ingen annan ska komma och lägga sin näsa i blöt.

Utredare, förespråkare och kritiker har nämligen bråkat om i stort sett allt när det gäller regionfrågan.

Allt utom en sak. De har varit konsekventa med att det är en betydande demokratisk nackdel att byta ut den lilla regionens självvalda samarbeten mot den stora regionens hierarkiska styrning på avstånd. 

Tills i förra veckan.

Plötsligt kom Anna Hildebrand (MP) och Monalisa Norrman (V) på att det här med storregioner egentligen är en demokratifråga. (ÖP:s webbplats) De menade att direktvalda politiker i en norrlandsregion skulle vara mera demokratiskt än indirekt styrda regionala samarbeten.

Det är uppfinningsrikt men uppochnervänt. Tvärtom, storregionen skulle omöjliggöra ansvarsutkrävande, genom att ersätta en politik byggd på samarbeten, i dag prövad i regionval vart fjärde år, med en påtvingad hierarkisk styrning ifrån ett avlägset regioncentrum utifrån andras intressen. 

Det vore lika logiskt som att för demokratins skull lägga in hushållsekonomin i bostadsrättsföreningen eller vägsamfälligheten. 

Argumentet klingar visserligen bekant från diskussionen om EU–parlamentets inflytande. Skillnaden är att det då handlar om att flytta EU–frågor från indirekta EU–organ till det direktvalda parlamentet. Ingen har mig veterligen argumenterat för att klappa igen Sveriges riksdag och flytta alla nationella frågor till EU–parlamentet. Åtminstone inte för demokratins skull.

Sanningen är att en storregion ersätter vår regions direktvalda politiker med indirekt tjänstemannamakt. Ansvarsutkrävandet för bland annat vården i Jämtland Härjedalen måste ta en tröstlös omväg via Malmfälten, Malå och Medelpad via ett regionval, där våra röster är i minoritet och måste schackra med särintressen.

En studieresa till den ockuperade sjukstugan i Dorotea, eller sjukhusupproret i Ådalen, illustrerar vilka metoder medborgarna blir hänvisade till.

Att demokratiargumentet famlar i mörker bevisas inte minst av att samma politiker avvisar förslagen om en folkomröstning om frågan om Jämtland Härjedalen eller Stornorrland.

Frågan är ju så komplex, säger de i kör. 

Så mycket för den demokrativurmen.