Det är skillnad på fraser och fakta

Peter Swedenmarks utspel om Stornorrland är ytterligare ett i raden av surriga inlägg om regionfrågan.

Storregioner har, precis som storkommuner, alltid väckt känslor. Det är inte så konstigt eftersom kommuner och regioner/landsting dominerar vår gemensamma välfärd. Små, självstyrande lokala organ med stort ekonomiskt ansvar är en nyckel till de framgångsrika välfärdsdemokratierna i Norden.

Visste ni att hela ökningen av offentlig sektor sedan andra världskriget har skett inom kommuner och regioner/landsting?

I den här frågan finns det, lite förenklat, två skolor. En som, liksom Peter, menar att lokalt inflytande är bra – så länge man inte ser en chans att tjäna en spänn på storskalighet. En annan skola menar att större regioner blir ineffektiva mammutorganisationer som förutom sämre demokrati urholkar möjligheterna att upprätthålla välfärd och service.

Problemet med den första skolan är den saknar faktabaserade argument.

Det är därför lättare att ägna sig åt att stämpla de som vill behålla Jämtland Härjedalen som ”töntiga”, ”konservativa själar” som vill ”sjunga Jämtlandssången och snyftande falla i varandras offerkoftor”.

Det är fördomar man får räkna med i kommentatorsfälten på nätet, men borde inte höra hemma på ledarsidan i en seriös tidning.

På sikt är en storregion en usel affär för jämtar och härjedalingar. Det finns färska exempel från våra grannländer Norge och Danmark där administrativa kostnader skenat i väg efter olika reformer för storskalighet i välfärden. Våra egna svenska erfarenheter av kommunreformen 1969-1974 faller in i samma mönster.

Har någon i civilminister Ardalan Shekarabis närhet läst den avhandling som sedan två år tillbaka ger en beskrivning av denna regeringsledda tvångsreform? Det är en historia om överkörda lokala opinioner, till priset av slöseri med resurser och minskad demokratisk insyn.

Undra på att de stora kommunerna snart blev ledande i att hantera byråkratisk otymplighet genom att jaga marknadsinspirerade lösningar.

Det är obegripligt att någon utifrån denna kunskap skulle vilja göra det svenska välfärdssamhället ytterligare en björntjänst av samma slag.

En annan märklig sak är det argument som Peter faktiskt presenterar: ”Ok, låt oss snacka region, hur mycket pengar kan staten skjuta till?”

Det är som att dra in skollunchen och börja förhandla om hur många chokladkex barnen borde få i stället.

Däremot är det välgörande att återupprepa socialreformatorn Gustav Möllers ord: Varje skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga.

Det var knappast menat som en maning till snabba beslut och ryggdunkar på partikamrater, utan borde stämma till eftertanke.

Nej tack, vi kan det där.

Civilminister Ardalan Shekarabi (s) hanterar regionfrågan som en missbrukare.

Jag har i Jämtlands Tidning nr 2 liknat idén om ”storregionen” vid en helflaska Renat: För det första orsakar den förvirrade tankebanor. För det andra är det beprövad erfarenhet att medicinen gör mer skada än nytta.

Men liknelsen håller längre än så. ”Äh, jag slutade för att jag inte tyckte att det var gott längre, men nu är jag sugen”, kan det exempelvis heta när missbrukaren rationaliserar.

Som gammal snusare kan jag det där.

När Shekarabi tar fram storregionen – idén att radera region Jämtland Härjedalen från kartan och rita dit ett Stornorrland i stället – så gör han samma sak.

Rationaliseringen heter ”Axel Oxenstierna”. Alla politiker som återfaller i storregioner nämner ”Axel Oxenstierna”. Ordalydelsen varierar, men deras andemening är att våra små regioner och landsting måste vara otidsenliga eftersom ”Axel Oxenstierna” har bestämt dem för snart 400 år sedan.

Påståendet är missvisande. Region Jämtland Härjedalen är mycket, mycket äldre än så. Den spårar sina rötter till en tradition av landsting som sträcker sig mer än 1000 år tillbaka. Ansvarsområden och gränser har kommit och gått, men redan innan Norge, Danmark och Sverige ens existerade, så har det funnits lokala ting som beslutat om sina egna angelägenheter.

Floskelproducenterna i ministeriet döljer därmed en viktig poäng: organisationen i regioner och kommuner har sin legitimitet underifrån, det vill säga medborgarna. Inte ovanifrån, från ”Axel Oxenstierna” och Shekarabi.

Att traditionen från tingen, buren vidare med nya namn, är så förskräckligt uråldrig och småskalig, har dessutom visat sig vara särskilt lämpligt i vår tid. Forskning framhåller att det är denna decentraliserade organisation med sin folkliga legitimitet som gjort de moderna, nordiska välfärdssamhällen möjliga som fungerande demokratier. Centralstyrda organisationer utan legitimitet bland medborgarna ägnar sig mer åt korruption än administration. Det är därför hela expansionen av välfärden i Sverige sedan andra världskriget skett inom kommuner och regioner. Det är därför Grekland är Grekland.

Det är de verkliga anledningarna till att medborgarna i Jämtland Härjedalen aldrig gillat storregioner. Låt oss påminna om det, en gång till.