Det är skillnad på fraser och fakta

Peter Swedenmarks utspel om Stornorrland är ytterligare ett i raden av surriga inlägg om regionfrågan.

Storregioner har, precis som storkommuner, alltid väckt känslor. Det är inte så konstigt eftersom kommuner och regioner/landsting dominerar vår gemensamma välfärd. Små, självstyrande lokala organ med stort ekonomiskt ansvar är en nyckel till de framgångsrika välfärdsdemokratierna i Norden.

Visste ni att hela ökningen av offentlig sektor sedan andra världskriget har skett inom kommuner och regioner/landsting?

I den här frågan finns det, lite förenklat, två skolor. En som, liksom Peter, menar att lokalt inflytande är bra – så länge man inte ser en chans att tjäna en spänn på storskalighet. En annan skola menar att större regioner blir ineffektiva mammutorganisationer som förutom sämre demokrati urholkar möjligheterna att upprätthålla välfärd och service.

Problemet med den första skolan är den saknar faktabaserade argument.

Det är därför lättare att ägna sig åt att stämpla de som vill behålla Jämtland Härjedalen som ”töntiga”, ”konservativa själar” som vill ”sjunga Jämtlandssången och snyftande falla i varandras offerkoftor”.

Det är fördomar man får räkna med i kommentatorsfälten på nätet, men borde inte höra hemma på ledarsidan i en seriös tidning.

På sikt är en storregion en usel affär för jämtar och härjedalingar. Det finns färska exempel från våra grannländer Norge och Danmark där administrativa kostnader skenat i väg efter olika reformer för storskalighet i välfärden. Våra egna svenska erfarenheter av kommunreformen 1969-1974 faller in i samma mönster.

Har någon i civilminister Ardalan Shekarabis närhet läst den avhandling som sedan två år tillbaka ger en beskrivning av denna regeringsledda tvångsreform? Det är en historia om överkörda lokala opinioner, till priset av slöseri med resurser och minskad demokratisk insyn.

Undra på att de stora kommunerna snart blev ledande i att hantera byråkratisk otymplighet genom att jaga marknadsinspirerade lösningar.

Det är obegripligt att någon utifrån denna kunskap skulle vilja göra det svenska välfärdssamhället ytterligare en björntjänst av samma slag.

En annan märklig sak är det argument som Peter faktiskt presenterar: ”Ok, låt oss snacka region, hur mycket pengar kan staten skjuta till?”

Det är som att dra in skollunchen och börja förhandla om hur många chokladkex barnen borde få i stället.

Däremot är det välgörande att återupprepa socialreformatorn Gustav Möllers ord: Varje skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga.

Det var knappast menat som en maning till snabba beslut och ryggdunkar på partikamrater, utan borde stämma till eftertanke.