Mer ljus i mörka vrår

Det är en sak som börjar bli förfärligt tröttsam i regionfrågan. Det är ingen nyhet, likväl en mörk sanning om vår tids offentlighet.
I bevakningen av överlämnandet av de 7 000 namnunderskrifterna i Stoppa Stornorrland har det framgått att överlämnarna i fråga om en folkomröstning om regionfrågan ”menar” (LT) eller ”anser” (ÖP) att detta är ”fullt möjligt” (LT).

Regionrådet Ann-Marie Johansson (S), å sin sida, tycker att folkomröstning är ”svårt” (LT) eller avfärdar saken med att indelningsfrågor ”inte ingår i den kommunala kompetensen” (ÖP).

Men hur ser fakta i målet ut?

·      Faktum är att den enskilt vanligaste anledningen till de 105 lokala folkomröstningar som hållits i Sverige sedan 1978 är just indelningsfrågor. (Demokratiutredningen)

·      Faktum är att civilminister Ardalan Shekarabi (S) i riksdagen redan i våras tydliggjorde att det är upp till regionen ”att bedöma om och i så fall hur man avser genomföra något särskilt initiativ avseende befolkningens inställning”. Det är ett befriande klarspråk i en fråga där partikollegor i Jämtlands län fortsätter att mumla osammanhängande.

·      Faktum är även att riksdagen i juni fattat beslut om att förstärka ett redan existerande lagkrav på att beakta befolkningens inställning i indelningsfrågor.

Så visst kan man säga att jag ”anser” och ”menar” att det är ”fullt möjligt” att genomföra en folkomröstning om regionfrågan.

Åtminstone på samma sätt som jag ”anser” och ”menar” att 1+1=2.

Det som är så förfärligt ledsamt är att det är vi som engagerar oss ideellt i den här frågan som får ägna kafferasten till att ta reda på och redovisa fakta, samtidigt som avlönade makthavare, med staber av tjänstemän och experter till sitt förfogande, fyller scenen med dimridåer, intet förpliktande floskler och illa maskerade lögner.

Ingen skugga bör falla över medierna. De varken gör utredningar eller avkunnar domar. De berättar historier. Denna gång har de efter en trög början uppmärksammat regionfrågan efter förmågor, resurser och rimlighet.

Var skulle demokratin vara utan dem?

Ändå är det omöjligt för en gammal journalist att låta bli att nämna gamla goda ideal, som dubbelkollande av fakta, eller regeln att ställa särskilda krav på de som genom sin maktställning har en förpliktelse att gå i begriplig dialog med offentligheten.

Kanske kan folkinitiativet för en folkomröstning – neutralt i sakfrågan – inom kort bli en vital injektion för demokratin i Jämtland och Härjedalen.

Den entusiasm jag hittills mött för detta ger mig åtminstone hopp.