Komplexare än nödvändigt

Ibland heter det att frågan om Jämtland Härjedalen eller Stornorrland är komplex. 

Det kan betyda olika saker, men i ett avseende är det en sanning.

Det antalet år som en superdator, med kapaciteteten att göra en miljard beräkningar i sekunden, behöver för att räkna igenom alla de möjliga dragen hos de 32 pjäserna på de 64 rutorna i ett parti schack, är en trea med 103 nollor efteråt. Om man räknar med alla möjligheter av 800 000 norrlänningar som halkar omkring på halva Sveriges yta så blir det naturligtvis avsevärt mera, tja, komplext.

Det är därför demokratier är så effektiva. När spelarna är många och oförutsägbara är det praktiskt om de själva har kommit överens om reglerna. 

Just för att de är komplexa – och viktiga.

Därför är den vanligaste orsaken till folkomröstningar i Sverige när politikerna vill ändra reglerna för demokratiskt inflytande. Minns när Sverige sa ja till EU 1994 eller när Bräcke och Ragunda röstade nej till kommunsammanslagning 2004. 

Tyvärr har jag lärt mig att när någon säger att regionfrågan är komplex kan det också betyda att man tycker att ingen annan ska komma och lägga sin näsa i blöt.

Utredare, förespråkare och kritiker har nämligen bråkat om i stort sett allt när det gäller regionfrågan.

Allt utom en sak. De har varit konsekventa med att det är en betydande demokratisk nackdel att byta ut den lilla regionens självvalda samarbeten mot den stora regionens hierarkiska styrning på avstånd. 

Tills i förra veckan.

Plötsligt kom Anna Hildebrand (MP) och Monalisa Norrman (V) på att det här med storregioner egentligen är en demokratifråga. (ÖP:s webbplats) De menade att direktvalda politiker i en norrlandsregion skulle vara mera demokratiskt än indirekt styrda regionala samarbeten.

Det är uppfinningsrikt men uppochnervänt. Tvärtom, storregionen skulle omöjliggöra ansvarsutkrävande, genom att ersätta en politik byggd på samarbeten, i dag prövad i regionval vart fjärde år, med en påtvingad hierarkisk styrning ifrån ett avlägset regioncentrum utifrån andras intressen. 

Det vore lika logiskt som att för demokratins skull lägga in hushållsekonomin i bostadsrättsföreningen eller vägsamfälligheten. 

Argumentet klingar visserligen bekant från diskussionen om EU–parlamentets inflytande. Skillnaden är att det då handlar om att flytta EU–frågor från indirekta EU–organ till det direktvalda parlamentet. Ingen har mig veterligen argumenterat för att klappa igen Sveriges riksdag och flytta alla nationella frågor till EU–parlamentet. Åtminstone inte för demokratins skull.

Sanningen är att en storregion ersätter vår regions direktvalda politiker med indirekt tjänstemannamakt. Ansvarsutkrävandet för bland annat vården i Jämtland Härjedalen måste ta en tröstlös omväg via Malmfälten, Malå och Medelpad via ett regionval, där våra röster är i minoritet och måste schackra med särintressen.

En studieresa till den ockuperade sjukstugan i Dorotea, eller sjukhusupproret i Ådalen, illustrerar vilka metoder medborgarna blir hänvisade till.

Att demokratiargumentet famlar i mörker bevisas inte minst av att samma politiker avvisar förslagen om en folkomröstning om frågan om Jämtland Härjedalen eller Stornorrland.

Frågan är ju så komplex, säger de i kör. 

Så mycket för den demokrativurmen.

Med makten – utan folket

I ett debattsvar upprepar regionrådetAnn-Marie Johansson (S) att regeringen kommer att klumpa ihop halva Sverige i en region, oavsett vad jämtar och härjedalingar tycker. Med hennes verklighetsanalys är det bättre att jobba för storregioner, i stället för att som hon säger, ”ställa sig på sidan”. 

Men Ann-Marie Johansson ställer sig vid sidan av min poäng. Låt mig därför förtydliga den.

Trots att en sådan undergiven politisk linje borde vara självuppfyllande, har den gång på gång visat sig bestå av tomma ord. Ett exempel, varav det finns otaliga, är det fruktlösa arbetet med region Mittsverige. Ledande landstingspolitiker framhärdade under åratal med att det var omöjligt att göra region av Jämtland Härjedalen: frågan låg över deras huvuden. 

Ändå vaknade de på morgonen den första januari 2015 som politiker i just den regionbildning som de tidigare avfärdat som omöjlig.

Men var och en bildar sin uppfattning om verkligheten. Det är helt i demokratisk ordning.

Min poäng är att det i en demokratisk ordning är medborgarna som gemensamt är med och bestämmer den verklighetsanalys som ska ligga till grund för framtidens samhälle.

Förlängningen av Ann-Marie Johanssons resonemang är att hon står i begrepp att ändra de regionala demokratiska spelreglerna och sälja ut Östersunds sjukhus tillsammans med andra gemensamma tillgångar på ett bräde. Därmed skulle hon förändra förutsättningarna för medborgarna att forma framtiden i Jämtland Härjedalen på ett ytterst omvälvande sätt. Radikalare kan det knappast bli på regionnivå. 

Efter 1974 har förslag om kommunala och regionala gränsförändringar i Sverige i regel underställts lokala folkomröstningar. Det vore det mest renhåriga, demokratiskt sett.

I andra hand skulle man kunna tänka sig att regionpolitikerna låter pröva sin verklighetsanalys i ett reguljärt regionval.

Tyvärr är det inte ens detta Ann-Marie Johansson ställer i utsikt, utan att med mössan i hand underordna sig den nådiga viljan hos ”styrelsen i Sveriges kommuner och landsting” i en brutal överkörning som skulle sakna motstycke i landets moderna hävder. 

Det är – med eller utan läpparnas bekännelse – en antidemokratisk position.

Det är på oss det beror

Sista tiden har jag mött flera som säger att de förlorat tron på demokratin.

Jag hoppas att jag har missförstått dem, för själv tycker jag att alla ska vara med och bestämma om det som angår alla. Följaktligen att ingen annan ska bestämma om det som bara angår envar. Följaktligen att bara en del av alla ska vara med och bestämma om det som bara angår den delen.

Jag är beredd att gå mycket långt för att försvara demokratin, och jag har ett hum om att vi är flera.

En favorit är ett filmklipp med Tage Erlander ur Jan Troells Sagolandet. Där förklarar han kärnan i Hjalmar Brantings budskap till de trasiga, medborgarrättslösa och försupna arbetarna i slutet av 1800-talet: ”det är på dig det beror hur framtidens samhälle ska se ut”.

Man behöver inte vara socialdemokrat för att få behagliga rysningar av sådant. Min fråga är: Kan man vara socialdemokrat utan att hålla med?

Frågan är föranledd av en intervju om regionfrågan i radion med regionrådet Ann-Marie Johansson (S). Där säger hon sig visserligen mest se nackdelar med en norrländsk storregion, men att ”allt tyder på” att det kommer bli så oavsett vad vi tycker i vår region. Utan att få chansen att tycka till i val.

Nog låter det som någon som har förlorat tron på demokratin.

Utifrån en demokratisk position är det svårt att hitta någonting som tyder på att det kommer att bli en norrländsk storregion. Inga lokala företrädare i Jämtland Härjedalen verkar tycka att det är en bra idé. De kan inte ens förklara ”fördelarna” med förslaget på ett begripligt sätt och – ärligt talat – hur skulle de kunna göra det utan att i samma andetag sälja ut sjukhuset i Östersund?

Alltsedan Sverige blev en demokrati har det dessutom varit mycket svårt för regeringen att slå ihop kommuner och landsting eller regioner mot deras egen vilja. När det inträffade – i samband med den hårdföra kommunreformen 1974 – följde hungerstrejk, ministerbyte och valförlust för regeringspartiet. Sedan dess har 13 kommuner reparerat skadan genom utbrytningar efter lokala folkomröstningar. 

En möjlighet är att Ann-Marie Johansson har svept in sig i en offerkofta: Det är upp till någon annan någon annanstans att forma vår region. I så fall har hon vänt uppochner på Hjalmar Brantings budskap. Det är en antidemokratisk position.

Själv är jag som sagt beredd att gå mycket långt för att försvara demokratin. Jag har också ett hum om att vi är fler som vill vara med och bestämma hur framtidens Jämtland och Härjedalen ska se ut.

Mattias Warg

journalist

Det är skillnad på fraser och fakta

Peter Swedenmarks utspel om Stornorrland är ytterligare ett i raden av surriga inlägg om regionfrågan.

Storregioner har, precis som storkommuner, alltid väckt känslor. Det är inte så konstigt eftersom kommuner och regioner/landsting dominerar vår gemensamma välfärd. Små, självstyrande lokala organ med stort ekonomiskt ansvar är en nyckel till de framgångsrika välfärdsdemokratierna i Norden.

Visste ni att hela ökningen av offentlig sektor sedan andra världskriget har skett inom kommuner och regioner/landsting?

I den här frågan finns det, lite förenklat, två skolor. En som, liksom Peter, menar att lokalt inflytande är bra – så länge man inte ser en chans att tjäna en spänn på storskalighet. En annan skola menar att större regioner blir ineffektiva mammutorganisationer som förutom sämre demokrati urholkar möjligheterna att upprätthålla välfärd och service.

Problemet med den första skolan är den saknar faktabaserade argument.

Det är därför lättare att ägna sig åt att stämpla de som vill behålla Jämtland Härjedalen som ”töntiga”, ”konservativa själar” som vill ”sjunga Jämtlandssången och snyftande falla i varandras offerkoftor”.

Det är fördomar man får räkna med i kommentatorsfälten på nätet, men borde inte höra hemma på ledarsidan i en seriös tidning.

På sikt är en storregion en usel affär för jämtar och härjedalingar. Det finns färska exempel från våra grannländer Norge och Danmark där administrativa kostnader skenat i väg efter olika reformer för storskalighet i välfärden. Våra egna svenska erfarenheter av kommunreformen 1969-1974 faller in i samma mönster.

Har någon i civilminister Ardalan Shekarabis närhet läst den avhandling som sedan två år tillbaka ger en beskrivning av denna regeringsledda tvångsreform? Det är en historia om överkörda lokala opinioner, till priset av slöseri med resurser och minskad demokratisk insyn.

Undra på att de stora kommunerna snart blev ledande i att hantera byråkratisk otymplighet genom att jaga marknadsinspirerade lösningar.

Det är obegripligt att någon utifrån denna kunskap skulle vilja göra det svenska välfärdssamhället ytterligare en björntjänst av samma slag.

En annan märklig sak är det argument som Peter faktiskt presenterar: ”Ok, låt oss snacka region, hur mycket pengar kan staten skjuta till?”

Det är som att dra in skollunchen och börja förhandla om hur många chokladkex barnen borde få i stället.

Däremot är det välgörande att återupprepa socialreformatorn Gustav Möllers ord: Varje skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga.

Det var knappast menat som en maning till snabba beslut och ryggdunkar på partikamrater, utan borde stämma till eftertanke.

Nej tack, vi kan det där.

Civilminister Ardalan Shekarabi (s) hanterar regionfrågan som en missbrukare.

Jag har i Jämtlands Tidning nr 2 liknat idén om ”storregionen” vid en helflaska Renat: För det första orsakar den förvirrade tankebanor. För det andra är det beprövad erfarenhet att medicinen gör mer skada än nytta.

Men liknelsen håller längre än så. ”Äh, jag slutade för att jag inte tyckte att det var gott längre, men nu är jag sugen”, kan det exempelvis heta när missbrukaren rationaliserar.

Som gammal snusare kan jag det där.

När Shekarabi tar fram storregionen – idén att radera region Jämtland Härjedalen från kartan och rita dit ett Stornorrland i stället – så gör han samma sak.

Rationaliseringen heter ”Axel Oxenstierna”. Alla politiker som återfaller i storregioner nämner ”Axel Oxenstierna”. Ordalydelsen varierar, men deras andemening är att våra små regioner och landsting måste vara otidsenliga eftersom ”Axel Oxenstierna” har bestämt dem för snart 400 år sedan.

Påståendet är missvisande. Region Jämtland Härjedalen är mycket, mycket äldre än så. Den spårar sina rötter till en tradition av landsting som sträcker sig mer än 1000 år tillbaka. Ansvarsområden och gränser har kommit och gått, men redan innan Norge, Danmark och Sverige ens existerade, så har det funnits lokala ting som beslutat om sina egna angelägenheter.

Floskelproducenterna i ministeriet döljer därmed en viktig poäng: organisationen i regioner och kommuner har sin legitimitet underifrån, det vill säga medborgarna. Inte ovanifrån, från ”Axel Oxenstierna” och Shekarabi.

Att traditionen från tingen, buren vidare med nya namn, är så förskräckligt uråldrig och småskalig, har dessutom visat sig vara särskilt lämpligt i vår tid. Forskning framhåller att det är denna decentraliserade organisation med sin folkliga legitimitet som gjort de moderna, nordiska välfärdssamhällen möjliga som fungerande demokratier. Centralstyrda organisationer utan legitimitet bland medborgarna ägnar sig mer åt korruption än administration. Det är därför hela expansionen av välfärden i Sverige sedan andra världskriget skett inom kommuner och regioner. Det är därför Grekland är Grekland.

Det är de verkliga anledningarna till att medborgarna i Jämtland Härjedalen aldrig gillat storregioner. Låt oss påminna om det, en gång till.

Spola storregionen

”Storregionen” är den svenska hälso- och sjukvårdens hela Renat. Själva ordet har, till att börja med, en liknande effekt på förmågan att tänka klart.

För en tid sedan väckte regeringen denna beprövat dåliga idé till liv igen. Vi har hört det förr: man tar den där delen av Sverige som brukar skäras över en kam som ”Norrland” och klumpar ihop den till en ”storregion”. Skälen är lika vaga som förut, resonemangen en outtömlig källa till floskler och myndighetsarrogans.

Man kan glädja sig åt att företrädare för Region Jämtland Härjedalen denna gång verkar kritiska och ifrågasättande.

Andra klarar inte av att hantera ordet. Två gånger på två veckor har samma reporter (Magnus Jarefors, Östersundsposten) låtit samma statsvetare (Thomas Widenstjerna, Mittuniverstitetet) ifrågasätta om det finns ”reala möjligheter att klara ekonomin” och om inte landstingen ”är för små”. Båda gånger har det gjorts med hänvisning till att endast 1 av 21 landsting/regioner klarar överskott i sin ekonomi.

Det är ungefär som om en doktor skulle säga till en svårt sjuk patient att det kanske inte finns ”reala möjligheter” att bli frisk med tanke på att hans dagliga intag av alkoholhaltiga drycker ”är för små”.

Varför är nu detta så halsbrytande? Jo, det enda landstinget med överskott är Gävleborg. Det ligger i Norrland och har den traditionella, lilla storleken. Befolkningsstrukturen är snarast mer betungande där än här.

Om man går ytterligare ett år tillbaka i tiden så var det Gotland, den allra minsta regionen, som var bäst i klassen (överskott i förhållande till kostnader).

Och hur kan det synas undgå reportern och statsvetaren, två gånger om, att storregionivrarnas förebilder, Västra Götaland och Skåne, ingår i de som brottas med återkommande underskott?

Detta är förstås ett sammansatt läge, kan man invända, där statistik på tunt underlag inte säger så mycket. Korrekt. Men ett logiskt felslut blir knappast mindre fel för att det görs på lösa grunder.

Erfarenheterna från grannländerna, svensk historia och prisbelönt internationell forskning är påfallande samstämmiga i denna fråga: en omfattande välfärd behöver beprövade institutioner i liten skala för att upprätthålla legitimitet, finansiering och effektiva funktioner.

En doktor skulle sagt att det finns evidens på att storregionen gör mer skada än nytta. Precis som en hela Renat om dagen.

Vad är en offerkofta?

Av med offerkoftan och på med självkänslan. Det var ett genomgående budskap på Heimbygdas rådslag för regionen i mitten av mars. Hundra engagerade regionmedborgare möttes i en hälsosamt positiv anda. Heja!

Samtidigt kan jag i mitt stilla sinne fundera över vad budskapet betyder.

Hemma vid middagsbordet fick jag samma kväll försöka förklara ordet ”offerkofta” för mina barn. En del menar att det beskriver en hållning som går ut på att skylla på andra.

Men det är inget smickrande ord, och då tycker jag det blir orättvist.

För hur man vänder och vrider på saken är det inte jämtars och härjedalingars fel att medierna är Stockholmsfixerade. Det är heller inte vårt fel att byråkrater och ministrar ivrar för myndighetscentralisering och storregioner. Urbaniseringen i världen? Kom igen!

En offerkofta tar man på sig, sa jag till barnen, när man ständigt säger att det är upp till någon annan.

Man må tycka att Expressen eller Sveriges Radio eller Sveriges Television har en storstadsnorm, men det är först när man kräver att redaktionerna ska skärpa sig som offerkoftan åker på.

Man må framhålla de bisarra och tragiska konsekvenserna av övertron på administrativ storskalighet, men utan offerkofta går det knappast att göra anspråk på att en karriärist i huvudstaden ska förstå.

Man må konstatera att det medför utmaningar när befolkningen minskar, men varje gång vi säger att vi behöver inflyttning gör vi det insvepta i våra offerkoftor.

Att ”ta av sig offerkoftan” är därför en mycket stor förpliktelse för medier, politiker och samhällsaktörer.

För lokaltidningen, till exempel, skulle det innebära att man gör en del annorlunda val nästa gång en kvällstidningsjournalist skriver något om Östersund som inte kan uppfattas som odelat beröm. Man skulle då behöva hålla huvudet kallt och uppmärksamheten fästad på det egna verksamhetsområdet. Glöm då klickbeten osande av kränkt rättvisa, följda av en storsatsning på inslag, reportage och redaktionsutbyte med destination … Stockholm!

Att ta av sig offerkoftan skulle innebära att nästa gång sommarpratarna domineras av Södermalm så måste Jämtlands och Härjedalens opinionsbildare avhålla sig från att mästra programansvariga i Radiohuset på Gärdet. I stället skulle de behöva driva en seriös politisk diskussion med krav på återlokalisering av licenspengarna. Åland, som med 30 000 invånare har egen public service med en timme tv och 16-17 timmar radio sju dagar i veckan, ger en vink om vad det skulle kunna räcka till.

Framför allt: Att ta av sig offerkoftan skulle innebära – och här begriper nog var och en vilken utmaning vi står inför – att släppa vår sjukliga fixering vid inflyttare. I stället skulle vi behöva fokusera på sådant som verkligen gör skillnad för vår utveckling, det vill säga frågor om hur väl vi kommunicerar, inte bara med vår omvärld, utan kanske framför allt med varandra.

Det skulle innebära att vi slutar upp med att flyga regionens byråkrater för att äta snittar på en krog i Gamla Stan. Det skulle innebära att vi börjar använda våra regionala utvecklingsresurser på hemmaplan.

Det är upp till oss och ingen annan. Det är förstås sant.

Men är detta vad som menas med offerkoftan? Och är vi i så fall redo att klä av oss?