Hysteri i parti

Lagom till sommarens friluftsteatersäsong behagar flera av länets ledande socialdemokrater skämta till det.

Den senaste debattartikeln om storregioner är en historia som upprepar sig enligt mönster från Karl Marx: ”först som tragedi, sedan som fars”.
En gång för inte alltför länge sedan tog arbetet med region Mittsverige (minns ni?) en tragisk vändning. Hela projektet hade vilat på premissen att storregioner var dåliga men att staten av någon oförklarlig anledning skulle tvinga fram dem ändå.

En skoningslös verklighet krossade detta bisarra men seglivade argument.

Robert Uitto (S) och hans storregionggäng ändrade då kvickt sin historia. Plötsligt var Mittsverige inte längre bara det minst dåliga. Tvärtom var storregioner riktigt bra.

En kavalkad av ledsamt nonsens följde: Trondheim hamnade i Sverige. Ett plus ett blev tre.

Nu är vi där igen.

I våras fick samma gäng sina partikollegor att rösta för Stornorrland. De gjorde det genom att ljuga medlemmarna i ansiktet om att hela Sverige skulle tvingas in i storregioner senast 2023.

Sedan dess har regeringen skrotat tre av sex storregioner och bantat en fjärde. Motståndet i riksdagen och hos norrlänningarna gör att det framstår som allt osannolikare att det 2019 ens kommer att finnas något Stornorrland för Jämtland Härjedalen att slå ihop påsarna med.

Då börjar farsen. Samma personer som för ett halvår sedan klagade över bristen på ”uppenbara fördelar” har nu kommit fram till att ”en större region ger bättre förutsättningar”.

I vintras krävde Ann-Marie Johansson (S) i en skrivelse ”mycket tydliga förklaringar” om vad som skulle bli bättre med storregioner och uttryckte oro över ”hur demokratin kring dessa frågor ska beaktas”.

I sommar räcker det tydligen med några svepande och osammanhängande meningar om att ”tillsammans blir vi en mer kraftfull röst”.

Men opinionsundersökningar visar att en överlägsen majoritet av norrbottningar, västerbottningar, västernorrlänningar, jämtar och härjedalingar, tillsammans, med en allt kraftfullare röst, är överens om att Stornorrland ska kastas på sophögen. En bit över femtusen länsbor (fler än länets organiserade medlemmar i samtliga politiska partier) har på www.stoppastornorrland.nu skrivit under upprop om att låta frågan bli föremål för en demokratisk process.

Genom sin tystnad om detta framgår det med all önskvärd tydlighet hur Johansson och storregiongänget anser att ”demokratin kring dessa frågor ska beaktas”.

Med andra ord: över huvud taget inte alls.

Det numret kan gå rakt in i årets sommarfars i Föllinge. Kanske som ”Hysteri i parti” eller ”Tids nog får man hyckla”?

Precis om hos farsens storbönder och herremän går det en inte särskilt röd tråd genom den regionala S-ledningens agerande: slicka uppåt, sparka neråt.

Många andra framträdande socialdemokrater i länet väljer att tiga i regionfrågan. Det är inget modigt eller beundransvärt över den tystnaden, men den är förklarlig och klok.

Frågan är om de politiker som satte sitt namn under helgens debattartikel någonsin mera kommer att tas på allvar i seriösa roller.

Mer ljus i mörka vrår

Det är en sak som börjar bli förfärligt tröttsam i regionfrågan. Det är ingen nyhet, likväl en mörk sanning om vår tids offentlighet.
I bevakningen av överlämnandet av de 7 000 namnunderskrifterna i Stoppa Stornorrland har det framgått att överlämnarna i fråga om en folkomröstning om regionfrågan ”menar” (LT) eller ”anser” (ÖP) att detta är ”fullt möjligt” (LT).

Regionrådet Ann-Marie Johansson (S), å sin sida, tycker att folkomröstning är ”svårt” (LT) eller avfärdar saken med att indelningsfrågor ”inte ingår i den kommunala kompetensen” (ÖP).

Men hur ser fakta i målet ut?

·      Faktum är att den enskilt vanligaste anledningen till de 105 lokala folkomröstningar som hållits i Sverige sedan 1978 är just indelningsfrågor. (Demokratiutredningen)

·      Faktum är att civilminister Ardalan Shekarabi (S) i riksdagen redan i våras tydliggjorde att det är upp till regionen ”att bedöma om och i så fall hur man avser genomföra något särskilt initiativ avseende befolkningens inställning”. Det är ett befriande klarspråk i en fråga där partikollegor i Jämtlands län fortsätter att mumla osammanhängande.

·      Faktum är även att riksdagen i juni fattat beslut om att förstärka ett redan existerande lagkrav på att beakta befolkningens inställning i indelningsfrågor.

Så visst kan man säga att jag ”anser” och ”menar” att det är ”fullt möjligt” att genomföra en folkomröstning om regionfrågan.

Åtminstone på samma sätt som jag ”anser” och ”menar” att 1+1=2.

Det som är så förfärligt ledsamt är att det är vi som engagerar oss ideellt i den här frågan som får ägna kafferasten till att ta reda på och redovisa fakta, samtidigt som avlönade makthavare, med staber av tjänstemän och experter till sitt förfogande, fyller scenen med dimridåer, intet förpliktande floskler och illa maskerade lögner.

Ingen skugga bör falla över medierna. De varken gör utredningar eller avkunnar domar. De berättar historier. Denna gång har de efter en trög början uppmärksammat regionfrågan efter förmågor, resurser och rimlighet.

Var skulle demokratin vara utan dem?

Ändå är det omöjligt för en gammal journalist att låta bli att nämna gamla goda ideal, som dubbelkollande av fakta, eller regeln att ställa särskilda krav på de som genom sin maktställning har en förpliktelse att gå i begriplig dialog med offentligheten.

Kanske kan folkinitiativet för en folkomröstning – neutralt i sakfrågan – inom kort bli en vital injektion för demokratin i Jämtland och Härjedalen.

Den entusiasm jag hittills mött för detta ger mig åtminstone hopp.

Amöbor! Sillmjölken! Gråsuggor!

Jag brukar säga att vi journalister är som alla andra. Vi gillar att ha att göra med kapabelt folk som kan sina saker, som Tintin. Inte grälsjuka gaphalsar som kapten Haddock.

Men nu blommar asfalten.

Fega ynkryggar! Fördömda kräk och förpiskade luspudlar! Länstidningen är en ektoparasitisk dyngspridare och en sladderfågel som värper ärkelögner.

I vår har detta tjocktarmsorgan ospjälkat krystat fram upprepade dumheter som exempelvis att ”2023 kommer Jämtlands län att tvingas in i en större region, men utan möjlighet att påverka villkoren”.

Är det verkligen någon som tar ett sådant apspektakel av kristallkulegnuggare på allvar?

Min inre Tintin säger: Bry dig inte om det där. I eran av digitala nyheter måste reportrarna leverera stup i kvarten. De hinner inte läsa på och ifrågasätta.

Så upptäckte jag, av en slump, att yours truly 10 mars blivit citerad i just detta husorgan för regionens brevlådebehängda lekstugor. Det var en upplysning om att kommunala och regionala gränsförändringar i regel är föremål för lokala folkomröstningar. Citatet var hämtat ur en av mina insändare och hade förärats med nyhetsplats.

Minsann.

”Men det stämmer inte”, tillade reportern med elegansen hos en bödel på ett bananskal.

Och påstod sedan, med sakkunskapen hos en tångräka, att några sådana folkomröstningar aldrig skett.

Om någon enögd kannibal före publicering nedlåtit sig till att lyfta telefonluren och berätta för mig om detta hedersomnämnande, så hade jag kunnat säga ett och annat om Heby, Habo, Mullsjö, Söderhamn, Ragunda, Bräcke eller någon annan av det tjugotal folkomröstningar om sådana gränser som hållits utöver de nämnda under de senaste 40 åren.

En dryg månad senare, vid upptäckten, var det i stället jag – i ambitionen att vara kapabel– som lyfte luren och informerade reportern.

Länstidningen korrigerade snarast nätversionen och suddade därmed förtjänstfullt ut den del av fadäsen som inte är förevigad i tryck och databaser. En rättelse utlovades.

Ytterligare en månad har gått och jag väntar fortfarande på att få se denna rättelse i Länstidningen.

Misstag hör till vardagen i journalistiken. Småfel är lika nödvändiga för snabba nyheter som cellerna i kroppen.

Bristen på vilja att kontrollera, korrigera och ge riktiga fakta, däremot, är en ohämmat växande cancer.

Så hej då Tintin och välkommen kapten Haddock: sopprötter, skabbhalsar och sammansvärjningar av sötvattenspirater och potatisgrisar!

Fotnot. Rättelsen infördes dagen efter att jag skickat in denna text till insändarsidan.

Tomma tunnor skramlar mest

(publicerad i LT 2016-02-18)

För alla som har ett hjärta som bultar för vår plats i världen innehöll tisdagens ÖP ett spektakulärt självmål.

På nyhetsplats kräver regionrådet Robert Uitto (S) att polischefen river upp den nya polisorganisationen med ett stort Norrlandsdistrikt.

Så långt är det välkommet. Regionpolitikerna har demokratisk legitimitet och ska bevaka våra intressen. Polisens nya organisation har inneburit sämre ekonomi, sämre service och att resurserna flyttar från inlandet mot kusten.

Vi som såg varningssignalerna på förhand kan väl möjligen beklaga att protesten kommer så sent, långt efter fullbordat faktum.

Men den verkligt ironiska tragedin är en annan. Samma politiker som i dag protesterar mot polisorganisationen agerar med en integritet motsvarande en dörrmatta i en långt viktigare fråga: regeringens tvångsreform för att släcka ner region Jämtland Härjedalen och införa ett Stornorrland.

Till och med i samma tidning.

På insändarsidan avfärdar regionrådet Ann-Marie Johansson (S) prompt allt prat om att Jämtland Härjedalen skulle förlora på stora regioner.

Hallå! Är ni blinda? Ser ni inte sambanden?

Om vi säljer ut vår sjukvård och vår regionala demokrati till Stornorrland väntar på ett liknande sätt växande miljardunderskott och att delar av verksamheten på Östersunds sjukhus läggs ned.

Redan nu talar förespråkarna för storregioner oförblommerat om att koncentrerade resurser i Norrland är nödvändigt i konkurrensen med storstäderna. De tiger om att resurserna av samma anledning kommer att gå Jämtland Härjedalen förbi.

Bland de meningslösa argumenten förekommer att regionerna ska anpassas till polisorganisationen. Minsann!

En succé följer på en annan.

Om regionreformen blir verklighet kommer nya anpassningskrav. Lokala medieredaktioner och kulturinstitutioner står på tur.

Vem kommer att protestera då?

Några regionala politiska företrädare med demokratisk legitimitet har vi den dagen åtminstone inte.

Angelägna uppgifter

Tack Anna Hildebrand (MP) för repliken om Stornorrland och demokratin (LT 18/3). Det är välkommet med en regionpolitiker som vill föra en öppen dialog i frågan.

Mitt inlägg gick ut på att man inte ska krångla till saken mer än nödvändigt, för det är ett sätt exkludera de närmast berörda. Hildebrand å sin sida tycker att jag plockar en enkel poäng, men det är just enkelheten som är poängen.

Förhållandet mellan storlek och demokrati är matematiskt. Tio personer har lättare att prata med varandra än 100. En tusendel är ett högre värde än en på miljonen. Det är bland annat därför som Norge, Island och andra små stater toppar rankingen över bäst fungerande demokratier (EIU 2015).

Aristoteles såg sambanden. Rousseau också. Många miljöpartister är rätt så övertygade om att partiets formulering om att ”beslut ska fattas så nära de människor som berörs som möjligt” handlar om samma sak.

Det är därför inte förvånande att en oberoende intervjurapport vid namn ”Regionstorlek och demokrati” för några år sedan lyfte fram ”den närmast totala avsaknaden av argument som framhåller positiva demokratiska konsekvenser” av regionsammanslagningar.

I min sant obegripliga glömska påminde mig Hildebrand om en partsinlaga med ett liknande namn, ”Demokrati och regionstorlek”. Utredningen kommer från Sveriges kommuner och landsting, SKL, det förnämsta varmluftsutblåset i regionfrågan, lägligt när överkörningsprocessen ska börja.

Utredningen plockar russinen ur kakan med en halsbrytande logik. Dess starkaste kort är några enkätundersökningar med västgötar och skåningar som blivit mer ”nöjda med demokratin” efter storregionreformer. Man kan förstås diskutera vad ”nöjd med demokrati” betyder, men det mest häpnadsväckande är att SKL saknar jämförelser med andra regioner.

Låt oss hålla oss till enkel, jämförande statistik som visar vad folk gör och inte vad de säger: valdeltagande. Där ligger de tre största regionerna bland de fyra sämsta i Sverige, just i regionvalen. Underlaget här är till skillnad från enkätundersökningen så stort som det över huvud taget kan bli. Det ger därför små men i gengäld signifikanta skillnader.

SKL tiger förstås om storregionerna i botten – men gör sig besväret att avfärda skillnaderna i valdeltagande som små.

Russinen ur kakan, som sagt. När Hildebrand plockat citat ur utredningen är det inte en kaksmula kvar. Det som var minus är nu plus. Korpen är vit som snö. 

Hildebrand vidhåller att frågan om folkomröstning är komplex. ”Hur ska en situation hanteras där andras folkomröstningar landar i helt olika kartbilder än hos oss?” undrar hon.

Jag är inte säker på att jag förstår frågan. Norge, Sverige, Finland och Österrike röstade 1994 om EG. En av dem sa nej. Var det svårt att hantera? Mullsjö och Habo kommuner röstade, var för sig, nej till storregionen Västra Götaland 1997. Vad var krångligt med det?

Folkomröstningar i Sverige är rådgivande. Att känna till vad allmänheten betraktar som legitimt är en social hållbarhetsfråga. På vilket sätt skulle det bli mer komplicerat om man faktiskt vet vad folket vill jämfört med om man bara gissar?

Jag ser fram emot en fortsatt debatt och genomlysning av argumenten i frågan.

Komplexare än nödvändigt

Ibland heter det att frågan om Jämtland Härjedalen eller Stornorrland är komplex. 

Det kan betyda olika saker, men i ett avseende är det en sanning.

Det antalet år som en superdator, med kapaciteteten att göra en miljard beräkningar i sekunden, behöver för att räkna igenom alla de möjliga dragen hos de 32 pjäserna på de 64 rutorna i ett parti schack, är en trea med 103 nollor efteråt. Om man räknar med alla möjligheter av 800 000 norrlänningar som halkar omkring på halva Sveriges yta så blir det naturligtvis avsevärt mera, tja, komplext.

Det är därför demokratier är så effektiva. När spelarna är många och oförutsägbara är det praktiskt om de själva har kommit överens om reglerna. 

Just för att de är komplexa – och viktiga.

Därför är den vanligaste orsaken till folkomröstningar i Sverige när politikerna vill ändra reglerna för demokratiskt inflytande. Minns när Sverige sa ja till EU 1994 eller när Bräcke och Ragunda röstade nej till kommunsammanslagning 2004. 

Tyvärr har jag lärt mig att när någon säger att regionfrågan är komplex kan det också betyda att man tycker att ingen annan ska komma och lägga sin näsa i blöt.

Utredare, förespråkare och kritiker har nämligen bråkat om i stort sett allt när det gäller regionfrågan.

Allt utom en sak. De har varit konsekventa med att det är en betydande demokratisk nackdel att byta ut den lilla regionens självvalda samarbeten mot den stora regionens hierarkiska styrning på avstånd. 

Tills i förra veckan.

Plötsligt kom Anna Hildebrand (MP) och Monalisa Norrman (V) på att det här med storregioner egentligen är en demokratifråga. (ÖP:s webbplats) De menade att direktvalda politiker i en norrlandsregion skulle vara mera demokratiskt än indirekt styrda regionala samarbeten.

Det är uppfinningsrikt men uppochnervänt. Tvärtom, storregionen skulle omöjliggöra ansvarsutkrävande, genom att ersätta en politik byggd på samarbeten, i dag prövad i regionval vart fjärde år, med en påtvingad hierarkisk styrning ifrån ett avlägset regioncentrum utifrån andras intressen. 

Det vore lika logiskt som att för demokratins skull lägga in hushållsekonomin i bostadsrättsföreningen eller vägsamfälligheten. 

Argumentet klingar visserligen bekant från diskussionen om EU–parlamentets inflytande. Skillnaden är att det då handlar om att flytta EU–frågor från indirekta EU–organ till det direktvalda parlamentet. Ingen har mig veterligen argumenterat för att klappa igen Sveriges riksdag och flytta alla nationella frågor till EU–parlamentet. Åtminstone inte för demokratins skull.

Sanningen är att en storregion ersätter vår regions direktvalda politiker med indirekt tjänstemannamakt. Ansvarsutkrävandet för bland annat vården i Jämtland Härjedalen måste ta en tröstlös omväg via Malmfälten, Malå och Medelpad via ett regionval, där våra röster är i minoritet och måste schackra med särintressen.

En studieresa till den ockuperade sjukstugan i Dorotea, eller sjukhusupproret i Ådalen, illustrerar vilka metoder medborgarna blir hänvisade till.

Att demokratiargumentet famlar i mörker bevisas inte minst av att samma politiker avvisar förslagen om en folkomröstning om frågan om Jämtland Härjedalen eller Stornorrland.

Frågan är ju så komplex, säger de i kör. 

Så mycket för den demokrativurmen.

Med makten – utan folket

I ett debattsvar upprepar regionrådetAnn-Marie Johansson (S) att regeringen kommer att klumpa ihop halva Sverige i en region, oavsett vad jämtar och härjedalingar tycker. Med hennes verklighetsanalys är det bättre att jobba för storregioner, i stället för att som hon säger, ”ställa sig på sidan”. 

Men Ann-Marie Johansson ställer sig vid sidan av min poäng. Låt mig därför förtydliga den.

Trots att en sådan undergiven politisk linje borde vara självuppfyllande, har den gång på gång visat sig bestå av tomma ord. Ett exempel, varav det finns otaliga, är det fruktlösa arbetet med region Mittsverige. Ledande landstingspolitiker framhärdade under åratal med att det var omöjligt att göra region av Jämtland Härjedalen: frågan låg över deras huvuden. 

Ändå vaknade de på morgonen den första januari 2015 som politiker i just den regionbildning som de tidigare avfärdat som omöjlig.

Men var och en bildar sin uppfattning om verkligheten. Det är helt i demokratisk ordning.

Min poäng är att det i en demokratisk ordning är medborgarna som gemensamt är med och bestämmer den verklighetsanalys som ska ligga till grund för framtidens samhälle.

Förlängningen av Ann-Marie Johanssons resonemang är att hon står i begrepp att ändra de regionala demokratiska spelreglerna och sälja ut Östersunds sjukhus tillsammans med andra gemensamma tillgångar på ett bräde. Därmed skulle hon förändra förutsättningarna för medborgarna att forma framtiden i Jämtland Härjedalen på ett ytterst omvälvande sätt. Radikalare kan det knappast bli på regionnivå. 

Efter 1974 har förslag om kommunala och regionala gränsförändringar i Sverige i regel underställts lokala folkomröstningar. Det vore det mest renhåriga, demokratiskt sett.

I andra hand skulle man kunna tänka sig att regionpolitikerna låter pröva sin verklighetsanalys i ett reguljärt regionval.

Tyvärr är det inte ens detta Ann-Marie Johansson ställer i utsikt, utan att med mössan i hand underordna sig den nådiga viljan hos ”styrelsen i Sveriges kommuner och landsting” i en brutal överkörning som skulle sakna motstycke i landets moderna hävder. 

Det är – med eller utan läpparnas bekännelse – en antidemokratisk position.